Ensamheten känns ända in i skelettet

Jag känner mig nedtryckt hela tiden, särskilt av min pappa. Allt han säger om mig är negativt typ. Jag har haft motgångar i livet som alla andra. Men dem senaste 2 åren verkar det som om jag inte kan sluta gråta. Är superkänslig för allt och kan inte vara ensam för då mår jag så dåligt. Ändå in i skelettet känner jag ensamheten och jag kan inte skaka av mig den. Och så kan jag må hela dagar och andra dagar mår jag bra. Men det känns som att så fort jag skrattat så är det fejk, det känns inte äkta.

Jag undrar bara om detta är normalt? 

Ensam tjej

BUP svarar:

Hej Ensam tjej och tack för ditt brev!

Du undrar om det du känner är normalt och på ett sätt är det faktiskt det. Det är mänskligt att känna lidande och det är normalt att vissa dagar känns okej och andra som rena pesten. Det tillhör livet att känna tvivel, hopplöshet och bottenlös smärta.

Men det ska inte vara så jämt, lidandet får inte överskugga känslan av att det för det mesta är gott att leva. Om det är så att du är ledsen de flesta dagar i veckan och under största delen av dygnet, då tycker jag att du ska söka stöd och hjälp så att de känslorna - om inte försvinner för alltid - åtminstone förpassas till ett hörn av själen, där de får uppta en mindre del. Förstår du hur jag menar, eller låter det flummigt?

Du skriver att du känt dig ensam och ledsen de senaste två åren. Var det något som hände för två år sedan? Ibland kan händelser längre bak i tiden påverka oss människor långt senare. Att du känner dig nedtryckt av, framför allt, din pappa låter inte heller bra. Man undrar ju varför han håller på så? Går det att beskriva dina känslor av förtryck för honom? Skulle han förstå?

Jag undrar också om du är ensam, det vill säga utan vänner, eller känner dig ensam? För mig är det egentligen två olika saker, men känslan är densamma såklart. Man kan vara väldigt ensam trots att man har många vänner och en stor familj.

Tillsammans med en klok person kan det vara nyttigt att fundera lite var de där känslorna kommer i från och se om det finns någon väg ut ur dem.

Jag tycker att du i första hand ska söka detta stöd hos skolkuratorn, eller varför inte på en Ungdomsmottagning? Du är naturligtvis välkommen att ringa oss på BUP, eller söka stöd hos en Storasyster på Tjejzonen. Ibland behöver man kolla runt lite grann innan man hittar rätt. 

Vad jag menar med det här svaret är att det är normalt att känna sig ledsen ibland. Men om det så att säga tar över hela livet, så är det något som du behöver ta på allvar och jag tycker det är fint att du skriver till oss och undrar. 

Sök stöd, din ledsenhet ska inte styra hela ditt liv!


Var rädd om dig.