Vågar inte säga hela sanningen

Hej! Jag är en tjej på 13 år; eller snarare en hen.. 

Iallafall. I ca 1 år har jag haft problem med nedstämdhet och ångest. Ångesten började när jag skulle byta skola till högstadiet; alltså 7an. Allt var på grund av en specifik lärare, eller inte allt med det mesta. Hade jätte mycket ångest över att byta skola först, men sen så började ångesten konstant vara där. När jag var med vänner och sånt så kände jag ej av den men så fort jag va ensam så kommer ångesten/Dem där jobbiga känslorna tillbaka och det är fortfarande så. Den där läraren utsatte mig för saker jag tyckte va skitjobbigt även om jag sa det till henne, men hon fortsatte vilken i sin tur ledde till ännu mer ångest, hon höll på så i 1 helt år!!! Vågade aldrig prata med mamma över det..

Vågade berätta för mina föräldrar om ångesten tidigare i år när höst terminen började och då pratade jag också med skolkuratorn. Det har ej hjälp så mycket av vad jag känner, utom det är fortfarande lika jobbigt. 

Har dem där problemen med tomhetskänslorna/ångesten/nedstämdhet varje dag och vet ej vad jag ska ta mig till. Började skära mig för någon vecka sen och ångrar mig så mycket för att mina kompisar eller föräldrar kanske märker och har blivit beroende.. nu känns det bara vanligt att göra det när jag mår dåligt. Och varje gång jag tänker söka mer hjälp så känns det bara som att jag hittar på allt.. för jag känner så mycket ångest och nedstämdhet nästan varje dag.. men när jag tänker skriva till BUP eller kontakta vårdcentralen känns det som att jag bara vill ha uppmärksamhet även om jag vet att jag hatar uppmärksamhet.. vet ej vad jag ska göra. Mår ännu mer piss nu för min kompis såg mina ärr igår.. och nu vet hon och hon är en sån som skvallrar om allt till alla.. vad ska jag göra? Orkar inte med dessa känslor längre.. Dem börjar bli starkare ju mer jag håller det inne.. och vågar ej gå till BUP, för vågar aldrig säga sanningen och dem kommer tycka att mina problem ej är värda deras tid..

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Jag vill börja mitt brev till dig så här: jag vill göra det supertydligt för dig att dina problem inte ska förminskas. De är inte för små eller oviktiga - utan tvärtom.
Det var bra att du skrev till oss och att du ska känna att du inte tar tid från någon annan. Dina problem är viktiga att ta tag i. Speciellt nu när ångesten och tomhetskänslorna tar så mycket plats i ditt liv och att du även börjat självskada. Det finns bra behandling att få så känn att det finns hopp och att du hittar bättre sätt att hantera din ångest. Kan förstå att du försökt och hitta andra sätt men inte klarat detta själv.

Du måste nu igen samla nytt mod och börja berätta för någon hur du har det. Gärna till dina föräldrar, men om det inte känns möjligt till någon vuxen som du litar på och har förtroende för. Du har klarat av detta tidigare, glöm inte bort det. Hitta modet igen. Du kommer fixa detta eller hur?
Nu när din kompis såg dina ärr och kanske kommer berätta är det bättre att du tar initiativet och berättar själv. Berättar om att du ångrar dig efteråt och mår dåligt av det du gjort mot dig själv. Att du vill ha hjälp men vet inte hur. 

Att byta skola och gå ifrån mellanstadiet till högstadiet är ett stort steg för många elever. Det kan skapa oro och ångest när allt är nytt och obekant. Vad sen din lärare gjort mot dig vet jag ju inte och behöver inte heller veta detta. Men detta något har pågått i ett års tid och du är fortfarande känslomässigt påverkad av dessa upplevelser visst är det så. Du kopplar ökad ångest till din kontakt med den läraren. Det finns även andra anledningar till att du mår dåligt, men detta är en stor orsak.

Jag tror att du skulle må bra av att prata med någon om det.Vet inte om det skulle vara för känsligt att gå till din skolkurator eller om du vill prata med någon som inte arbetar i skolan eller känner till vem läraren är.

Du beskriver det så fint i ditt brev. Att dina känslor bara blir starkare och starkare ju mer du försöker hålla tillbaka dom. De skulle behöver släppas lös och delas med någon, så slipper du gå och bära på dessa alldeles på egen hand. Det är ett för stort ansvar att bära själv.

Ta och prata med dina föräldrar en gång till, så får ni komma fram till vem ni behöver kontakta.

Lycka till och förminska inte dina problem, de är ju viktigt att du får den hjälp du behöver. För att du är betydelsefull.
Glöm inte det.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta