Hatar mig själv och mina ärr

Hej

Mitt liv är bara hemskt. Jag vill inte leva längre. Jag önskar att jag hade tagit livet av mig när jag hade chansen men jag var för feg. Jag har förstört allt. Min skolgång, min familj, min kropp med alla ärr. Jag hatar mig själv. Jag hatar personen jag är. Jag vill inte finnas. 

Jag skulle ha dött för en månad sedan ungefär. Men när jag väl skulle göra det blev jag så äcklad att jag slutade. Jag ”berättade” för min Mamma och det första hon sa var ” jag kan se att det inte är så djupt” Det var djupt. Farligt djupt, men det syntes inte. Jag tänker hela tiden att jag borde gjort det värre, mycket värre. Jag borde vara död. 

Ingen verkar bry sig. Jag bryr mig inte heller. Jag kommer antagligen försöka igen någon gång snart.  Jag har redan försökt hänga mig själv tre gånger men jag misslyckades totalt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv nu. 

Jag har haft ”kontakt” med BUP men de bryr sig inte heller. Jag har också kontakt med socialtjänsten och de bryr sig inte. 

Det känns som att det är mitt öde att dö snart. Jag började tänka på självmord för så länge sedan att jag aldrig trodde att jag skulle leva nu fortfarande.

Det vore nog bäst för mig att dö. Då skulle jag åtminstonde vara fri från livet till slut. Jag skulle nog vara lyckligare död än levande. 

BUP svarar:

Hej!

Hur har det kunnat bli så fel? Att du till och med tycker att livet är hemskt. Att du just nu förlorat hoppet om att det kan bli bättre. Att du upplever att vuxenvärlden inte bry sig längre. Hur har det kunnat bli så fel?

Jag vill berömma dig. Trots alla motgångar har du inte givit upp. Det glädjer mig mycket och det tyder på att du bär på en styrka jag hoppas att du känner och kan plocka fram. Du bara måste orka för att du är viktig och betydelsefull. För din familj och dina vänner skull - men det absolut viktigast för din egen skull.

Du bär på så mycket självhat och en känsla att du förstör för din familj. Det måste vara outhärdligt tungt för dig med detta på dina axlar. Du skulle behöva få veta att du inte är en belastning för din familj, höra att du duger och är en viktig del i familjen.  

Jag är nyfiken på hur det kommer sig att du uppfattat att den du träffat på BUP och på socialtjänsten inte brytt sig. Har de inte lyssnat på det du har att säga eller har beslut som rör dig beslutats över ditt huvud?

Jag kan förstå att det inte är lätt att ta upp att du inte känt dig lyssnad på (om det är så) eller att du inte tycker att behandlingen hjälpt dig.
Nu vet jag inte hur lång kontakt du haft med dom som velat hjälpa dig men min erfarenhet är att det tar tid att börja må bra igen. Det kanske varit för korta insatser.

Finns det någon vuxen som du tycker är bra och klok, som du känner förtroende för? Kan du börja berätta för den personen hur du mår?
Det är viktigt att du återfår en känsla av att det finns vuxna som lyssnar och bryr sig om hur du har det.

Vill avslutningsvis ge dig ett råd inför framtida samtal. Om det är på BUP, socialtjänsten eller med din skolkurator.

För att få rätt hjälp behöver man vara så öppen man bara kan och berätta "allt". Om sina tankar om att inte vilja leva, sitt självskadebeteende mm. Den du samtalar med kan inte läsa dina tankar och inte veta vad du tycker är ditt största problem just nu.

Så det krävs en öppenhet från dig och en nyfikenhet från den du träffar.

Fortsätt kämpa och tack för ditt brev!



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta