Det känns som att alla känslor är försvunna

Hej. Jag har väl inte direkt en konkret fråga. Men ändå. Jag orkar inte vara i skolan, det är så ansträngande. Tycker om mina kompisar, men jag orkar inte ett skit. Vill inte vara hemma heller. Usch! Då finns inget att göra förutom att träna. Vill bara ligga i sängen hela dagarna. Inte motiverad till någonting. Just idag mår jag ovanligt bra. Men jag vill inte någonting. Vart fan ska jag ta vägen? Vill ingenting. Orkar verkligen inte! 

Jag har sökt upp kuratorn i min nya skola. Jag fattar väl. Har haft problem förr. Har fått "hjälp" förut och antidepressiv medicin förut. Hjälpte inte. Medicinen alltså. Har ingen ork att behöva träffa en ny nu igen och berätta allt gammalt. Orkar inte prata för den delen. Förstår inte ens varför jag sökte upp henne när jag inte orkar. Känns inte som att något kommer hjälpa. Orkar inte. Tvingar i mig mat, ingen aptit. Tränar bara. Som förr. Usch. Orkar inte känna sån enorm sorg som jag gör varje dag. Varenda jävla dag känner jag en sån djup ensamhet/hopplöshet. Håller humöret uppe, tror jag. Folk frågar vad felet är, jag är alldeles frånvarande. Då bättrar jag mig på att låtsas som ingenting. Undviker precis allt som gör ont. Har gått KBT förut så jag vet väl att det är fel. Men jag skyddar bara mig själv. Vad finns det att längta till? Jag önskar jag vore lycklig. Men så funkar det inte. Varför kan inte smärtstillande ta bort smärtan i själen? Vad gör jag ens med mitt liv? är i skolan... Tränar... Sover. Inget annat. Imorgon ska jag träffa min bästa vän. Jag orkar egentligen inte för nu måste jag anstränga mig och vara "normal". Och äta paj (Vi skulle setts idag, men jag sköt upp det för att fåmer tid till träningen). Sen måste jag till skolan på måndag. Fyhelvete. Ännu en "rolig" vecka framför mig. Vad fan ska jag göra? Jag är engagerad i en massa olika saker. Politiskt främst. Jag har seriöst funderat att sluta med allting. För jag orkar inte längre. Går knappt alls på mötena och tillför ingenting längre. Allt känns förjävligt. 

Varför är mitt liv så patetiskt, finns det NÅT sätt att kunna må bra igen? Jag är inte direkt super-deprimerad. Men jag mår inte bra. Jag vill göra det. Hur ska jag kunna? Jag är alldeles ensam. Har massvis med människor runt mig men ensamheten tar över.

Det känns som alla känslor är försvunna. Förutom ledsamhet, skuld, ilska. Tomhet. Jag är så falsk som alltid ska vara en så "duktig flicka". Vill bara lägga mig i skolkorridoren och skrika. Jag är så jävla trött på att leva såhär. Kan ingen se mig?

ps. I somras mådde jag okej! Ibland jättebra. Innan det skit, som sakta blev bättre... Nu skit som sakta förvärras.

Varför?

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Jag blir verkligen berörd när jag läser det.
Det låter som att du har det jättetufft, och att du har kämpat länge med att hålla masken och låtsas som att allt är bra. Samtidigt som du inte orkar må som du gör, så är du tveksam till om du orkar dra igång hela hjälp-processen igen.
Så hur ska du göra? Fortsätta ha det som du har det, eller stå ut med att ”berätta allt gammalt” för någon ny? Gissar att det inte är så lätt att svara på alla gånger…

Jag får många olika och kanske spretiga tankar av det du skriver. Förhoppningsvis blir de till hjälp för dig.

Det som jag tycker är positivt i det du skriver är att du har många olika ”trådar” i ditt liv. Du tränar, har kompisar, är politiskt engagerad. Det brukar vara en bra grej för den psykiska hälsan att ha lite olika aktiviteter, att träffa kamrater, att röra på sig fysiskt…

En fråga som dyker upp i mitt huvud är: Har du för mycket för dig? I alla fall just nu?

Du skriver att du är 17 och jag gissar att du går på gymnasiet. När höstterminen har kommit igång ordentligt blir det ofta så att mängden läxor och skolarbete ökar rejält. Det är heller inte helt ovanligt att man blir påverkad av att årstiden blir mörkare (det är ganska vanligt att folk blir deprimerade på hösten).
Kanske även träningarna har ökat i intensitet och är flera än under sommaren? När trycket och stressen ökar, kan det ibland vara bra att fundera lite över alla sina aktiviteter. Är det läge att för att ett tag skära ner på något? När man känner sig lite trött och ledsen kan det vara bra att ta hand om sig lite extra, att ge sig själv tid och plats för återhämtning. Ta bort ”måsten”, och i stället lämna plats för sådant som känns bra, lugnande, roligt, som tankar dig med energi.

Alla kan få för mycket av det goda… med det menar jag att även om varje grej du gör i sig är rolig och givande, så kan det ibland sammantaget bara bli för mycket av allt. Och då är det viktigt att stanna upp.

En annan fundering handlar om att du tidigare fått både KBT-behandling och medicinsk behandling. När var det? Och vad fick du KBT-behandling för? Fick du lära dig några bra verktyg som du kan använda dig av i din nuvarande situation? Var du nöjd med dina behandlare? Är det en kontakt du skulle kunna ta upp igen?

Fördelen med att ta upp en tidigare kontakt är ju att de känner dig, och att du slipper berätta allt gammalt för någon ny. Det är för övrigt inte helt ovanligt att den som en gång blivit deprimerad har förhöjd risk att bli det igen… så jag hoppas att du inte låter tankar om att det är konstigt eller misslyckat att komma tillbaka till samma behandlare hindra dig från att ta hjälp igen!

Om det inte är en framkomlig väg att ta kontakt med dina tidigare behandlare, så tycker jag verkligen att du ska söka en ny kontakt. Det är inte säkert att du behöver "dra" allt gammalt igen. Det gamla kanske inte är det som är problemet idag, utan att ni kan fokusera på ditt aktuella läge, dvs hur du har det idag?

Om du söker hjälp på samma ställe som tidigare, så finns sannolikt journalanteckningar som den nya behandlaren kan läsa om hen behöver veta mer om dig. Så jag tror inte du behöver känna att det finns ett krav på dig att dra hela gamla historien igen. (Eller ska du ge kuratorn på din nya skola en chans till? (vad bra att du gick dit förresten!)

En tredje sak som jag kommer att tänka på när jag läser ditt brev är, att vi alla, alla, ibland hamnar i det du beskriver. Ett läge där allt det roliga i ens liv helt plötsligt inte känns roligt alls. Eller till och med oöverstigligt jobbigt. Där man inte begriper hur man lyckas ta sig upp på morgonen och ta sig till jobbet, eller till träningen eller till släktkalaset…. Vi hamnar alla i det läget någon gång.

Det viktiga att bära i minnet är att det är känslor och tankar som så småningom vänder. Svårt att säga när, men det kommer att vända. Och viktigt är då även att inte sluta med alla aktiviteter, att inte börja isolera sig för mycket och att börja undvika (som du så bra beskriver). Jag tror inte att det blir bättre att lägga ner allt.
Det kanske känns skönt just för stunden, men på lång sikt blir det nog snarare sämre. Så till viss del tror jag att man måste bita ihop och köra på ändå. Att liksom tvinga sig att göra sådant som man vet att man egentligen tycker är kul.

MEN! Man ska inte vänta för länge. Om man märker att ens nedstämdhet och orkeslöshet inte går över, så är det SÅ viktigt att söka hjälp. Att gå för länge och känna sig nedstämd och deppig är inte bra - vare sig för en själv eller för ens relationer. Och det kanske är där du är nu.

Så vänta inte! Ta hjälp! Prata med dina föräldrar (eller annan vuxen som du har förtroende för)! Och tänk på att inget förändras om du inte pratar med någon om det. Men det visste du säkert redan!

Varmaste lycka till!