Känner mig aldrig uppskattad

JAg orkar det inte längre

jag har enligt mig och andra stora sociala problem då jag aldrig känner mig uppskattat som person bland andra. Jag är just nu 14 år och det har varit så här sen minst 2 år tillbaks. Jag är alldeles för "konstig" som alla påstår. Jag har inga problem att kommunicera med folk då det inte är i en för stor grupp, men oavsett vart jag än är så känner jag bara att alla skulle må bättre av att ha mig död. Jag har tänkt på självmord i flera år men aldrig så här mycket (även fast jag vet att jag är för feg att göra det).

min familj allra minst är inget problem, de bara konstant trycker ned mig för vad jag tycker och för den jag är (vet inte om medvetet eller inte), min stora syster har nu i flera år varit riktigt utåtriktad och kräver all uppmärksamhet och får alla att glömma att jag står i hörnet där bakom (framför allt när jag är i grupper av vuxna), hon snackar konstant om hur tråkig jag är hela tiden då jag egentligen är ledsen och ensam för det mesta. förra veckan kom jag ihåg att jag var glad (för en gångs skull) för att jag kände mig mer välkommen i min klass den dagen. Jag fick inte en enda minut vid matbordet hos min mor att prata, och när jag fick var det för att mor och syrran var klara och gick där ifrån. Min mor klagar alltid på att jag inte hjälper henne med saker då hon jobbat i flera timmar då jag har varit i skolan 6,5 timmar och sedan varit ensam på mitt rum framför datorn och försökt glömma allt som hänt den dagen (eller snarare inte hänt den dagen). Mina föräldrar skilde sig för 4 år sen och nu har de startat dejta igen. vilket tar bort den pytte lilla uppmärksamheten jag tidigare fått (jag får uppmärksamhet men när under den tiden tror du dom lyssnar eller bryr sig? de har ju annat att tänka på, typ som på syster). de värkar bara gilla att vara med mig när vi har gäster eller är gäster, även fast de är helt genom synliga då jag kan se rakt igenom deras lögner.

Jag påstår att jag är synsk för att jag ofta kan se i förväg vad som kommer att hända, detta har hittills bara fått folk att tycke att jag är ännu "konstigare" än vad jag redan påstådds vara, men det visste jag redan.

Jag har nu under ca. 4 år fått hat meddelanden över sociala medier då de säger att ingen egentligen gillar mig, att jag bara ska försvinna, att jag ska suga kuk, att jag ska begå självmord etc. och jag börjar ju så klart tro på vad de säger. en gång så skrev en kille i min föredetta klass att de ända jag var var stolt över (att vinna klassens roligaste pris) bara var en lögn då klassen diskuterat innan om att jag skulle få det för att det var precis efter att mina föräldrar skildes.

nu I min klass så kom jag in i en grupp av personer (5 pers [A,B,C,D,E] inte jag) med hjälp av en tjej kompis som går på BUP ibland, men nu blir jag uttryckt igen ut av den och de vill inte ha mig där (de säger saker som de inte upp fattar som taskigt [igår så skulle jag sitt med dem vid lunch bordet, innan jag skulle gå dit sa det "Gud vad bra att E inte är här, då är vi ju bara fyra så att ingen blir dissad" så jag gick direkt och satte mig vid ett annat bord, de prata inte med mig för resten av dagen] men jag blir hemskt sårad av det)

Jag går till skolan varje dag och låssas vara glad konstant (ingen har sett igen om min lögn än [men varför skulle de vilja det]) jag har bara skolkat 1 gång på 3 år, jag önskar att kan skolka mer men jag får tvångstankar om att altid komma i tid, så jag får panik om jag inte gör det.

Jag önskar att jag någon vill ha mig.

Hjälp mig. Jag vill inte dö men det känns som att alla andra vill det.

FLIN

BUP svarar:

Hej FLIN - vad bra att du skriver till oss!

Jag blir väldigt berörd och sorgsen av ditt brev, vad tungt du har det. Jag funderar på din signatur, är det så du gör mot omvärlden, döljer dig bakom ett flin?

Om det är så kanske har du haft hjälp av det. När det är alldeles sårigt och ledset inom en kan det kännas som en hjälp att sätta upp en fasad som skydd. Nackdelen med det är ju att ingen uppfattar att man mår dåligt. Ibland kanske också andra tar fel och tror att man är säkrare på sig själv än man faktiskt är. Men jag förstår absolut att det kan kännas nödvändigt att visa upp fasad.

Du skriver att det hänt en massa dåliga saker socialt för dig och i din familj, saker som du har inne i ditt huvud och som får dig att må sämre. Jag vill verkligen att du ska kunna prata med någon om hur dåligt du mår. Jag tror att det skulle hjälpa dig.
Det går inte att ändra på det som har varit, men att prata med någon kan hjälpa dig att sortera bland allt som far runt i ditt huvud. Och också hjälpa dig att få din familj att förstå hur du mår och vara på ett annat sätt mot dig.

Du tar upp flera svåra saker i ditt brev - saker som såklart gör att du mår dåligt. Hur din familj är mot dig, att du utsätts för kränkningar på nätet, att du känner dig utanför i skolan och att allt det här gör att du ibland tänker att du inte vill leva. Alla de här sakerna skulle du behöva hjälp med.

Det bästa vore om du och dina föräldrar kan söka till din närmaste BUP- mottagning för att få hjälp. Jag tror att det är jätteviktigt att dina föräldrar får veta hur dåligt du mår. Jag vet att du har försökt och de har inte lyssnat eller förstått. Men kan du försöka igen? 
Jag vet att det är svårt men jag har några förslag på hur du skulle kunna göra för jag tycker att det är så viktigt att du får hjälp.

Ett sätt är att du visar ditt brev hit för dem tillsammans med mitt svar. Kanske kan det vara möjligt?  

Ett annat sätt är att du pratar med skolkuratorn eller skolsköterskan i din skola så att hen kan hjälpa dig med rätt hjälp. Du kan ju använda dig av breven om du pratar med någon av dem också.

Ett tredje förslag är att du skriver eller ringer till BRIS, och beskriver på samma sätt som du gjort för oss. Bris har både en telefon dit du kan ringa och prata med någon och en chattsida där du också kan prata direkt med någon.

Jag tycker inte att det är OK att du har det som du har det och jag är alldeles övertygad om att det är möjligt för dig att få hjälp.

Var rädd om dig.