Min syster är nästan färdigbehandlad men jag mår sämre än någonsin

Hej.

Jag har alltid varit ett väldigt glatt barn, även fast jag varit väldigt mobbad, men för ungefär 2.5 år sen fick ett av mina syskon diagnosen leukemi.

Jag var elva år då och där sprack allting för mig. Jag fick magkatarr, åt typ ingenting och kunde bara träffa min mamma, pappa och syster på helgen.

Efter det har jag bara mått sämre och sämre, min syster är nästan färdigbehandlad men jag mår sämre än någonsin. 

Jag har mycket problem med skolan som får mig att må väldigt dåligt, mina föräldrar vet att jag mår dåligt och är väldigt slut men jag mår sämre än vad de tror..

Jag skär mig, (med sax, vet inte vad det heter när man gör det med sax men det blir märken. De håller i någon dag sen går de antingen bort eller blir ärr.) Jag känner att det inte finns någon anledning till att fortsätta kämpa, jag har självmordstankar och jag har insett nu att det är värre än vad jag trodde.

Jag har googlat flera gånger vilka tabletter man kan dö av och även tänkt flera gånger att jag inte orkar mer och tagit för många tabletter av min magkatarr medicin. (men inte farligt många) Jag har även tagit alla mediciner jag hittat och tagit några av varje. Som jag sen lagt i en pappersbit och haft i min väska. Jag slängde de tillslut, när jag mådde lite bättre.

Det här har jag inte berättat för någon, jag klarar inte av att berätta det för mina föräldrar. Det är inte för att de inte stöttar mig eller något sånt utan det är för att de har det också jobbigt och jag vill inte lägga ännu mer på de.

Jag har tid hos en kurator om några dagar men jag vet att jag behöver mer hjälp än det. Jag har ingen lust att leva och jättemycket ångest men jag vill bli bättre. Jag vill må bra. Men just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna må bra.

Just nu är jag rädd för mig själv och vad jag är kapabel till. Jag mår inte bra någonstans, när det är mörkt ute och jag är ensam kan jag kolla ut genom fönstret och tro att jag ser något/någon. (Fast ingen varit där) Så jag fått panik, ställt mig mot en vägg och jag vet inte vad som händer med mig då men jag får panik och tror att nån ska hoppa ut genom väggen, så det slutar med att jag får en panikattack och sätter mig på golvet.

Det är hemskt och jag orkar inte det här längre..

Vad ska jag göra?

BUP svarar:

Hej

När någon i familjen drabbas av en svår livshotande sjukdom är det vanligt att man hamnar i en kris. Hela familjen hamnar i ett tillstånd av chock, sorg, oro och förvirring. En krisreaktion helt enkelt.
Det är en naturlig reaktion då något jobbigt inträffar. Självklart är det omtumlande för alla. Du och övriga familjemedlemmar blir påmind varje dag. Nästan varje sekund. Vi är inte lika många vid middagsbordet då hon är på sjukhuset. Det är tyst vid matbordet. Ingen orkar prata. Vem tröstar mig då jag ska gå och lägga mig när alla är ledsna. Ska hon dö?

Frågan du kanske ställde till dig själv: ska jag berätta för mina föräldrar att jag är mobbad i skolan? Orkar dom med en sak till? Jag kanske väntar med det ett tag till.

Jag vet inte om du berättat om mobbingen eller om du känner att du har fått stå tillbaka med dina behov av tid och tröst. Om det är så är det inte heller konstigt att du nu när din syster är färdigbehandlad mår sämre än någonsin. Inte konstigt alls. Det är ovanligt att alla i en familj krisar samtidigt. Nu mår du dåligt och det är jätteviktigt att du berättar för din kurator och för dina föräldrar hur du mår. Berätta allt i din takt.

Dina föräldrarna, släktingar och vänner har säkert velat ställa upp så mycket de bara kunnat, men man kan känna sig ensam och övergiven ändå. Allt har ju handlat om att syrran ska bli frisk, eller rättare sagt: bara måste överleva och bli frisk.

Du har kämpat på och försöker klara av skolan. Försöker att inte tänka på det, men tankarna runt din syster tar inte semester - de fortsätter att komma. Även då du sitter i skolbänken. Vilken kämpe du är. Din oro över din syster är tillräckligt bekymmersamt tycker jag.
När du sedan skriver i ditt brev att du varit väldigt mobbad betyder det att din skolsituation inte varit bra. Inte konstigt att du reagerar med att må dåligt. Två super- tunga saker.

Nu är du rädd för dig själv och vad du är kapabel till. Mår dåligt. Vill må bra. Får panik. Du både vill och inte vill leva. Har jätte mycket ångest. Vill inte oroa och belasta dina föräldrar. Alla känslor är huller om buller.
Det är viktigt att du kämpar på. Du bara måste. 

Det är bra att du har tid hos en kurator. För att du inte ska bli besviken över ert första samtal måste du samla mod till dig och berätta om dina självmordstankar och att du tappat lusten till livet.
Den frågan kanske inte kommer ställas och då samtalar ni inte om det viktigaste av allt LIVET.
Livet är något din syster fått tillbaka och som du också kommer få tillbaka - fast det känns tungt just nu.

Tack för ditt brev.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta