Allt ansvar ligger på mig

Jag hatar mitt liv!

Jag bor ihop med min syster som har medel/svår deprition och med min pappa som är stressad och har ångest varje dag. Min föräldrar skiljde sig när jag var 1. Min barndom har varit förjävligt, jag har aldrig stått i centrum aldrig fått beröm eller uppmärksamhet. Min syster har alltid varit den som är bäst och duktigast och jag har bara stått i skuggan och fått skit. Nu när min syster har en deprition så hoppade hon av skolan och började i min klass när jag började gymnasiet. Jag har fått skäll konstant varje dag efter att jag började gymnasiet, att jag inte sitter bredvid henne på bussen, att jag inte förstår henne, att jag inte är med henne i skolan, att jag borde vara närmre henne alltså vi ska prata mer och komma varandra närmare. Jag är med henne varje dag och har aldrig lämnat henne i skolan men han fattar int, han skäller bara på mig. Min mamma behöver jag inte snacka med för hon bryr sig inte. Pappa har sagt att jag inte får prata med mina vänner om detta så jag håller allt inom mig.

Jag tycker det är jobbigt att jag ska få ett helt ansvar på mina axlar när jag själv bara vill leva som en vanlig tonåring, allt är alltid mitt fel pch alla säger det till mig med och just nu har jag brutit ihop totalt och gråter mig till söms och har ingen livsglädje. Jag får inte ha ett privatliv heller då min pappa är i mitt rum konstant och frågar frågor. Jag har börjat undra om allt är mitt fel, jag gör redan min systers läxor och uppgifter, hon skäller ut mig i skolan så ingen vill vara med mig, jag har knappt några vänner kvar då pappa vill att jag bara ska vara med min syster, de som är kvar de avgudar mig föratt jag orkar gå i samma klass som min syster men jag orkar inte det. Jag vill hoppa av skolan och dra så långt ifrån min familj som möjligt. Ingen förstår mig eller ens vill lägga ner tid på att förstå mig. Jag tycker inte om mig själv längre och jag har börjat sett alla ”bristningar” på min kropp. Jag har alltid sportat och har en fin kropp, men jag har tappat matlusten och äter absolut inte som jag ska, ändå tycker jag att jag går upp i vikt även fastän jag tränar 6gånger i veckan. Alla i min familj har alltid ”kränkt” mig och sagt att jag är dum i huvet jag förstår inget, jag är adopterad. Jag tror fortfarande att jag är adopterad då pappa aldrig har behandlat mig som han gjort med min syster. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har inga tankar på att skada mig själv eller ta självmord, dock skulle jag tycka det skulle varit skönt om jag fick dö en naturlig död inom snar framtid. 

Ni kanske inte svarar men tack på förhand om ni gör det!

enrst

BUP svarar:

Hej!

Jag vill börja med att konstatera: du gör enormt mycket för din syster, mer än vad som är rimligt att förvänta sig. Som jag förstår är det verkligen mycket som läggs på dig. Du måste hantera en pappa som kräver mycket men verkar inte kunna ge dig speciellt mycket tillbaka. Du kan inte räkna med en mamma som stöd och det innebär säkert en smärta för dig även om du vid det här laget inte längre hoppas på något annat från henne. Därtill kommer att båda din pappa och din äldre syster kräver att du skulle "rädda henne" på något sätt. Du är vid hennes sida, du gör hennes läxor och ändå får du inget tillbaka.

Du måste vara en exceptionellt stark tjej att du har kunnat hantera allt detta. Du kanske ha blivit så just på grund av att du fick lära dig att klara dig själv under din uppväxt, medan din syster som fick all uppmärksamhet blev deprimerad och beroende av din hjälp. Sånt brukar man ibland kalla för "ödets ironi". Men du har helt rätt i att du inte kan offra ditt liv och välmående för andra även om den här andra är din syster.

Du har tankar på att du kanske är adopterad för att din pappa aldrig behandlat dig så som han behandlat din syster. Jag vet naturligtvis inte hur det rent faktiskt är men jag vet att det tyvärr finns föräldrar som av olika anledningar inte orkar med sina barn och väljer det ena medan de försummar en andra. Det är tragiskt men så kan det dessvärre vara. Men du måste ändå hitta ditt sätt att så att säga frigöra dig från det ansvar som din pappa eller din syster lägger på dig och förverkliga dina mål. Ja, du har rätt till ett vanligt tonårsliv. Du ska återfå din självtillit, din aptit, ditt sportande och lyssna på de kompisar som bekräftar dig, som ser att det är enormt stort du gör och står ut med.

Mer konkret, vad ska du göra, vad ska du börja med? Jag tycker att du ska vända dig till skolkurator. Berätta det som du beskriver i ditt mejl och be om hjälp för att du ska kunna gå i en annan klass (eller annan skola) än din syster. Din skolgång ska inte vara lidande, din systers skolgång är inte ditt ansvar. De är hennes eget, inte minst för att jag antar att hon har fyllt 18 år, alltså är myndig. Det är skolan som ska stötta henne i den mån hon behöver stöttning. Om din pappa blir så arg att din situation hemma blir ohållbar måste du försöka få hjälp av socialtjänsten. Denna möjlighet kan du undersöka med skolkuratorns hjälp.

En annan möjlighet är att du vänder dig till ungdomsmottagningen. De kommer inte att kunna hjälpa dig rent praktiskt men det är oerhört viktigt att du får samtalsstöd, att du får bekräftelse och energipåfyllning för att kunna hantera din situation och orka kämpa vidare för ditt eget liv och välmående. På chatt kan du också få ytterligare råd och stöd på Barnens rätt eller på föreningentilia.se eller på tjejzonen.se.

Än en gång vill jag säga att du redan har tagit större ansvar än vad man rimligen kan förvänta sig. Du kan stå kvar som stöd till din syster men ta ett stort steg tillbaka så att du orkar och hinner med ditt liv och att din livslust inte förstörs. För att nå detta mål har jag förslagit olika vägar för dig att hämta hjälp.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta