Min familj har skyhöga förväntningar på mig

Hej

Jag är en tjej på 17 år (18 i november) och har lidit av svår depression. Jag var sjukskriven i sista delen av vårterminen men kände då att jag varken hade fysiskt eller psykiskt ork för att genomgå terapi (hade dock ett möte i er mottagning i Danderyd en gång).

Under sommaren när jag var på besök i mitt hemland mådde jag bättre och har mått relativt bra fram tills nu, nu när jag är tillbaka i skolan och är i mitt sista år på gymnasiet.

Främsta anledningarna till min depression är min mani för perfektion (något jag blivit indoktrinerad till att ha av min familjs skyhöga förväntningar de av min kultur), min extrema rädsla för att inte ha någon kontroll (att inte vara beredd, att överrumplas) samt min extrema rädsla för att misslyckas (med min utbildning, min framtida karriär, framtida äktenskap, mm) vilket medförde konstanta tankar på suicid som hade lagt sig under sommaren men som börjat komma upp igen nu

- bland annat för att jag är en A-elev som efter att ha varit frånvarande från skolan så pass länge, inte har samma ork och lust till att plugga som förrut, känner sig extremt kraftlös och vars kognitiva kapacitet och kreativitet inte är på samma nivå som förrut. Jag har prov att plugga för och arbeten att skriva men jag kan inte få mig själv att komma igång eller koncentrera mig. Och jag avskyr mig själv för detta. 

Jag har också haft stora problem med självsäkerhet. Sommaren var den tid då jag var på topp - jag hade gått ner riktigt i vikt, hade min ideala kropp och min hy var bättre efter år av problem. Nu är är jag hela tiden hungrig och äter alldeles för mycket och har gått upp i vikt igen. Och jag avskyr mig själv och vill bara svälta mig själv men kan inte stoppa mig själv - vilket får mig att hata mig själv ännu mer. 

Jag vill så mycket - börja träna, plugga, lära mig att laga mat men jag har VERKLIGEN inte det fysiska eller psykiska orket för det. Jag blir utmattad bara av att tänka på dem. Samtidigt känns det som att tiden bara flyger iväg och alla hinner med medan jag är den enda som kastas omkring av den. Och det gör mig så rädd, så rädd att jag bara vill dö. 

Samtidigt gör min omvärld mig så utmattad. Jag blir utmattad av att ha människor omkring mig - att höra dem, att se dem, att känna lukten av dem. Det känns som om jag ska explodera men jag gömmer det här under ett leende och en trevlig mask men vill bara stänga in mig själv i mitt hem och aldrig gå ut...

Jag känner mig så värdelös, så hopplös, så patetisk...Jag känner att jag inte har energi till att ens leva...

Hopplös tjej

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev! Jag blev väldigt tagen när jag läste det du har skrivit. Du har varit deprimerad och sjukskriven under vårterminen och nu är du tillbaka igen där du var före sommarlovet. Under sommaren i ditt hemland har du mått bra och varit på topp när det gäller självsäkerhet. Jag gissar att det handlar om både att du trivts i ditt hemland och att du inte behövt prestera. Du beskriver att du har skyhöga krav på dig och att dina föräldrar har skyhöga krav på dig. När du har känt att du inte klarar av att leva upp till alla förväntningar har du blivit helt knäckt och det förstår jag. Din självsäkerhet pendlar och är väldigt kopplad till dina möjligheter att prestera och motsvara högt ställda krav.

Perfektionismen hos unga verkar ha ökat under senare år. Det handlar om krav mot en själv, mot andra och perfektionism som upplevs komma från omgivningen. Detta för med sig ångest, oro och depression och en känsla att inte kunna leva upp till de krav som man upplever ställs på en och som man ställer på sig själv. Det är inte ovanligt att situationen blir ohållbar när studenten närmar sig.

Du talar om självsäkerhet, man kan också använda begrepp som självkänsla och självförtroende. Självkänsla är den grundinställning vi har till oss själva. Att känna sig älskad, som man är, är viktigt för en god självkänsla. Självförtroende handlar om tilltron till vår förmåga att klara av sånt som är viktigt i livet. När man är väldigt inriktad på att prestera kan självkänslan påverkas och man kan få en prestationsbaserad självkänsla dvs. självkänslan påverkas starkt av hur man presterar. Det innebär att man känner sig, som du själv beskriver, värdelös, hopplös, patetisk och energilös, när man inte klarar av de förväntningar man har på sig.

Jag tycker den här bilden av perfektionism och prestationsbaserad självkänsla stämmer väl in på dig. Självklart är det viktigt och bra att vilja lyckas och att ha föräldrar som tror på en. Men de skyhöga kraven på att du ska vara duktig har stjälpt dig snarare är hjälpt dig. Nu är det läge att du och dina föräldrar fokuserar på att du ska må bra psykiskt i stället för att du ska vara en A-elev.

Du och dina föräldrar behöver söka hjälp! Ni har varit på BUP Danderyd tidigare. Ta kontakt igen och hör om det är möjligt att återknyta kontakten! Du har varit sjukskriven tidigare. Kontakta läkaren igen för att kolla vilket stöd ni kan få!

Försök göra något som får dig att må bra, som inte handlar om att tävla eller prestera! Jag skickar med information som du/ni kan ha nytta av. Kolla speciellt på 8 tips för att hantera prestationsångest!

Jag önskar dig verkligen ett gott liv och jag tror att du, om några år, kommer att se tillbaka på dig själv med ömhet. Ta hand om dig och var snäll mot dig själv!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta