Vill berätta men vågar inte

Hej

Idag så var det en helt okej dag i skolan, vi hade aktivitetsdag. Skulle jag säga till min pappa. Men egentligen vill jag säga mer, hur jag mår, fråga varför jag mår som jag mår. Men det gör jag inte.. Det är läskigt, min familj pratar inte så mycket om psykisk ohälsa, inte alls faktiskt. Om jag var förälder skulle jag vilja att mitt barn skulle veta att hen kan berätta allt och jag skulle förklara hur man kan känna sig ibland. Det här är säkert oklart, låt mig förklara.

Jag har självmordstankar, otrolig ångest och beslutsångest, kroppskomplex, depression listan är lång. Jag har inte berättat för någon om hur jag egentligen mår. Ibland när det är som värst lägger jag ut en blid på Snapchat bara för att få bekräftelse som "du vet att du kan prata med mig" eller "jag finns".

Idag skulle jag sova över hos en kompis, när jag var påväg upp för min gata med övernattningsväska och allt stannade jag och stog där i typ 10 minuter och funderade om jag verkligen skulle gå, även fast jag redan hade sagt ja. Tillslut bestämde jag mig för att gå hem, jag ringde min kompis som jag skulle ha sovit över hos och sa att min mamma hade ändrat sig och ville att jag skulle vara hemma. Jag ringde min mamma och sa att min kompis mamma hade ändrat sig och ville ha min kompis hemma. Jag gick till närmaste ICA och köpte godis. Sedan gick jag hem och min mamma skrek på mig om att jag skulle gå ut igen och köpa saker till middag även fast jag precis hade kommit innanför dörren. Efter ett tag sa hon att min pappa skulle göra det på vägen hem ifrån jobbet som han hatar och alltid är arg pågrund av. Ikväll har jag tittat på min favorit youtuber Shane Dawsons gamla musikvideor. Det är en speciell som jag älskar som heter "Maybe". Om du kunde titta på den på youtube skulle du förstå mycket mer av det jag tänker berätta, snälla. Medans och efter musikvideon grät jag som jag aldrig hade gråtit förut. Jag tittade på den 3 gånger. Jag tittar alltid på hans videor om jag mår dåligt (som är nästan varje dag). Jag skickade ett långt Instagram direkt meddelande till honom, jag vet att han aldrig kommer svara men det fick mig att må lite bättre. Jag grät och hulkade länge efter det och låg på min säng och stirrade upp i taket. Sedan gick jag på toa och när jag kom tillbaka skar jag mig över 50 gånger på mina handleder. Jag skär snabbt med en pappersax som är i mitt rum så att det inte kommer något blod, dessutom är jag rädd för blod. En annan bra sak med att inte skära djupt är att de försvinner inom några timmar, så att ingen ser. Medans jag skar mig sjöng jag refrängen till "Maybe" "Maybe this year I wont be sad on Christmas, maybe i'll have a happy holiday. Replace my heartache and my pain with mistletoes and candycanes. This Christmas could go my way." 

Jag vill verkligen berätta för mina föräldrar om hur jag mår men det känns som om dom har tillräckligt att tänka på. Så jag antar att min fråga är, hur berättar man för sin föräldrar att man inte mår bra psykiskt? Jag vet att typ alla säger att man ska prata med en vuxen man litar på men tänk om man inte litar på någon? Det skulle också vara bra om du kunde rekommendera en person jag kan prata med när som helst och inte öppet här på hemsidan och inte bara "du behöver hjälp". 

Hälsningar/ S

S

BUP svarar:

Hej!

Jag gillar din inledning av ditt brev. Om jag var förälder skulle jag vilja att..... . En fin klok tanke om vad ett barn behöver. Behåll den tanken om det i framtiden blir så att du blir mamma.
Jag tror och innerligt hoppas att de flesta föräldrar (om inte alla) har en liknande önskan att sitt barn ska känna att det är möjligt att komma och berätta allt, att det ska vara möjligt att dela sorg och glädje. Att man som förälder vill finnas där med en trygg famn, ge tröst, lyssna och dela med sig av den livserfarenhet man samlat på sig.

Ibland är det ju tyvärr så att föräldrar bär på en egen problematik och inte fullt ut klarar av att ta sitt föräldraansvar.

Att bära på alla problem själv måste vara tufft och säkert väldigt ensamt för dig. Det måste bli en ändring på det - eller hur?

Du skriver att ni inte samtalar om psykisk ohälsa i din familj. Alla familjer är ju som bekant olika och varför dina föräldrar inte samtalar om hur man mår vet jag naturligtvis inte.
Om vi tänker så här och åker en tidsmaskin bakåt: dina föräldrar kanske funderade i samma banor som du gör nu när de var 12 år gamla. Dom ville berätta men hur? I vår familj samtalar vi inte om våra problem. Tänk om de gick och samlade mod på samma sätt som du gör och funderade på att hitta rätt läge att berätta. När kommer möjligheten att dyka upp? Jag väntar tills i morgon eller övermorgon.

Du kanske kan (fast det kan låta lite underligt) boka in en tid. Fråga dina föräldrar. Jag har en viktig sak att berätta när har ni tid?  För tid är viktigt, att de har tid att lyssna och reagera. Tid att ta emot det viktiga du har att berätta. Det behövs säkert flera samtal.

Frågan är: hur tror du reaktionerna blir om du försiktigt börjar berätta hur du mår egentligen, innerst inne. Skulle du uppleva att det faktiskt går att prata om det som gör dig ledsen och orolig och känner att livet inte blev som du tänkt dig?
Kommer dom bli ledsna, arga eller blir det som du önskar och drömmer om - det vill säga ATT dina föräldrar verkligen visar att de tänker finnas där för dig. 

Du riskerar självklart att bli besviken men det kan bli bra, hur bra som helst.

Om du, som du skriver i ditt brev, inte har berättat för någon hur du egentligen mår så förstår jag att det steget kan kännas stort och svårt. Vi får många frågor till oss runt samma dilemma.
Ett viktigt steg att ta men som sagt - hur? Om man inte riktigt litar på någon är det också ett hinder, men hur vet man det? Att den personen du väljer att samtala med inte går att lita på?

Om det ändå skulle kännas svårt att prata med dina föräldrar, finns det andra vägar att gå som ett första steg och det är att kontakta Bris. Det går att chatta eller ringa dit, här kommer en länk till Bris.

En annan möjlighet är att prata med din skolkurator om hur du mår. Hen kan kanske sedan bjuda in dina föräldrar till ett gemensamt möte. Stötta dig i att berätta det du behöver berätta i din takt.

Lycka till!



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta