Säger alltid att det är OK, men är ledsen inuti

Hej, jag har mått dåligt för länge nu, under sommaren 2016 började det smått.                     Jag har förlorat mycket vänner, blivit sviken. Känt hur allt bara rasar framför mig. Skolan, familjen ALLT. Det blir bara värre och värre men jag bara hoppas på att det ska bli bättre så jag håller det inne och berättar inte för en människa. Men nu när jag okontrollerat bara skar mig under en typ ”panik” ”attack”inne på mitt rum eller jag vet inte va de va. Så skar jag mig själv på handleden, vet inte varför jag gjorde så jag har aldrig tänkt eller velat skära mig själv. Jag vet inte hur jag förklara men det kändes som att hur jag kände innanför i hjärtat matchade inte med vad jag såg i spegeln, jag va inte okej som jag såg ut att vara och som alla tror att jag är. Så jag såg sorts kniv för ögonbrynen ligga i mitt rum så jag bara tog upp den och skar mig blodig. Jag vill inte att det här ska fortsätta, jag vill kunna va lycklig, jag vill sluta stänga mig ut ifrån världen och folk i skolan (har blivit väldigt introvert på sistonde, klarar inte av att gå till skolan vissa dagar och går ifrån vissa lektioner tex gympa där man ska prestera i grupp) 

men problemet är att jag INTE kan berätta för min mamma, jag har syskon med olika diagnoser och min fantastiska mamma har gått igenom så mycket skit. Jag vill inte att hon ska gå igenom samma med mig. Jag har ju alltid varit den snälla duktiga lilla tjej. I både min mammas och pappas ögon. Jag är så duktig att bara dölja allting så det är därför ingen någonsinn märker. Om jag sitter ensam någonstans på skolan frågar sällan folk men om dom gör de så svarar jag alltid: nej haha jag är okej, är bara så himla trött. 

Sen en annan belastning är att jag tror och har börjat inse att jag lider av en ätstörning, jag försöker ständigt går ner i vikt. Räkna kalorier, svälta mig själv fast det leder till att jag hets äter sent på kvällen och får ångest. Jag vill ju bara älska mig själv.... jag brukade kräkas ibland för att bli av med ångesten som jag höll inom mig. Och jag svalde laxeringstabletter för att få ut allt på ett annat sätt, Så det jag äter inte ska hinna göra mig tjock. Snälla hjälp mig, jag försöker verkligen men det går inte längre. Är rädd att detta ska gå så långt att jag börjar skära mig själv mer och värre.....

Tack på förhand❤️

ångestfylld tjej:/

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du beskriver bra hur du har det och hur du känner dig. Du säger också att du nu vill ha hjälp för att du inte vill må så där dåligt och för att du skall skära dig igen. Det är bra att du tänker så då det är viktigt att man själv är motiverad och vill ha hjälp.

Du beskriver också på ett bra sätt hur du verkar ta ett stort ansvar i familjen för att det inte skall bli ”för jobbigt” för din mamma. Det betyder antagligen att du anpassar dig hårt i familjen samtidigt som du säger att du har fler syskon som har olika diagnoser. Du tänker att det har fallit på din lott att vara den som inte mår dåligt eller vara någon som behöver uppmärksamhet.

Du berättar att det har blivit så att du nu håller allt inom dig och det spelar ingen roll vem som frågar dig om hur du har det. Du håller alltid allt inom dig och svarar automatiskt att ”det är okej” även fast det antagligen inte alls känns okej. Jag tycker att det låter som att du är i stort behov av hjälp. Även fast du säger att du inte kan eller vågar prata med din mamma så tycker jag att du skall fundera lite till på det.

Jag tycker att det trots allt brukar vara så att föräldrar vill vara till hjälp för sina barn. Det är antagligen så att din mammas sorg inte blir större av din sorg. Om du kan förmå dig att prata med henne så kan ni kanske tillsammans söka hjälp på t.ex. BUP. Om dina syskon har diagnoser så kanske familjen redan har kontakt med BUP och då vet ju din mamma hur hon skall göra. På BUP är det ju så att föräldrarna behöver ge sitt samtycke till att barnen går i någon behandling.

Du kan också kontakta din närmaste ungdomsmottagning så att du kan prata med någon där. De är också vana vid att träffa unga människor som har det svårt som du har det. Jag tycker också att du skall fundera på om det inte finns någon vuxen på din skola som du kan känna förtroende för att som kan vara till hjälp och stöd för dig i hur du skall gå vidare. Försök att tänka att du tagit första steget till att få hjälp när du skrev till oss. Nu skall du försöka ta nästa steg mot att försöka må lite bättre!

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta