Gråter när jag ser mig själv i spegeln

Hej!

Jag är en tjej på 15 år som har haft ätstörningar (ÄS UNS mot anorexi hållet) och gått på behandling hos SCÄ många månader. Men nu har jag börjat äta normalt, har fått återgå till träningen eftersom jag sköter maten. Detta har medfört att jag inte ska behöva gå ditt och träffa min psykolog lika ofta längre (typ bara 1 gång i månaden). Vilket jag känner som ett problem nu. Jag känner mig långt ifrån frisk, men ingen varken min psykolog där eller mina föräldrar/vänner förstår hur jag mår. Alla tror att jag är så gott som frisk, men jag mår skit. Jag har fortfarande svårt att se mig själv i spegeln, extremt problem vad för kläder jag ska ha på mig eftersom jag känner mig så tjock i allt. Jag gråter när jag ser mig själv i spegeln varje dag. Jag har börjar träna och bygga muskler och nu när mina ben nuddar varandra, så blir det ännu jobbigare. Förut när jag inte åt och sedan blev tvingad att äta, så kunde jag spy upp det när ingen såg även om det var en tugga av ett äpple. Det hände inte så många gånger att jag spydde då, men nu är det skillnad. För varje dag som jag äter bra, blir allt värre. Jag har börjat kräkas några gånger i veckan, vilket kanske inte är så mycket, men jag vet av erfarenheter att det kan gå fort utför när man väl har börjat. Jag bryter ofta ihop i mitt rum eller i duschen och bara ligger på golvet och vill försvinna av ångesten som tar över. Jag kan gråta och gråta tills jag knappt kan andas för jag bara gråter. Jag vill skära mig av ångesten men jag har klarat att motstå det. Under den här tiden har jag aldrig pratat med min psykolog hur allt känns för mina föräldrar är alltid med, men vågar inte fråga om att få prata själv för hon tror att jag är frisk och känner mig värdelös när jag ser alla andra där som säkert har det mycket värre än mig. Jag vet inte om jag är värd att få hjälp. Jag vill egentligen sluta äta nu för folk ska ta mig på allvar och förstå att jag inte är frisk bara för jag äter. Majoriteten av alla som har ätstörningar så syns det inte på utsidan, men det känns som att de inte tar en på allvar när man väl har gått upp och har ett normalt bmi, när man aldrig uppfyllde alla kriterier för anorexia innan. Är fruktansvärt förvirrad och vet inte vad jag ska göra längre… Jag klarar att äta, men har fruktansvärt jobbigt med ångesten, men ingen förstår mig eller tar mig på allvar nu när jag har gått upp i vikt. Känns verkligen som att man är mer värd om man går ner i vikt och är smal.. 

Jag undrar iallafall om jag kan få något tips om vad jag ska göra, för vet inget längre och skäms för att berätta eftersom jag nu har ett normalt bmi. 

Känns som att jag aldrig kommer bli nöjd med mig själv och få tillbaka min självkänsla som jag en gång hade. Kommer knappt ihåg hur det är att gilla sig själv och så som man ser ut.

Tack i förhand!

Att bli bra från ätstörningen tar kål på mig

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev! Vad bra att du igen kan äta normalt även om du fortfarande har problem. För dig handlar det inte bara om maten utan också hur du mår. Det är ju meningen att du också ska må bättre! Det brukar inte vara en lätt resa att bli helt frisk från anorexi. Att du redan kan äta normalt är ett stort framsteg. De känslor och den ångest du känner tror jag många eller alla känner igen. Självklart ska det finnas ett utrymme för dig att kunna prata om detta och få hjälp mot den ångest och oro du har.

 Du skriver att du känner dig värdelös och vet inte om du är värd att få hjälp och du känner dig bortglömd och ingen tar dig på allvar. Du tycker det känns att du var mer värd när du var allvarligt sjuk. Så kan det kännas. Det är lätt att man får extra uppmärksamhet när man är allvarligt sjuk och att den avtar när man blir frisk. För dig kanske det känns som att bli bortglömd och du är ju inte riktigt ”frisk” än. De bara tror det för att du inte berättar hur du egentligen mår.

 Men varför berättar du inte hur dåligt du mår? Verkar som om du inte vill att dina föräldrar ska få veta. Varför vill du inte de ska veta? Är det inte bra om de förstår att detta är ingen enkel sak du nu gör när du äter riktigt. Är det inte bra om de förstår att du verkligen kämpar och behöver deras stöd och hjälp även ett tag  framöver? Så egentligen tycker jag att du ska berätta för dina föräldrar men kan du inte det så skulle jag föreslå att du säger till din psykolog att du vill ha en egen tid med henne och att du då berättar. Jag tror hon kommer både att känna igen och förstå de svårigheter du beskriver. Kanske behöver du hennes stöd lite oftare än du nu har?

 Så ge inte upp. Du har kvar många av dina demoner men de kommer att bli allt svagare och ta allt mindre plats i ditt liv och jag tycker att du redan nu kan plussa på lite på din självkänsla.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta