Ska jag orka berätta igen eller inte?

Hej. Jag kmr mest troligt om jag inte drar mig ur prata med skolkuratorn på må å be om en tid typ. Eller alltså, för att typ minska risken jag drar mig ur har jag bett en kompis följa med. 

Grejen är, att jag aldrig gått till honom. Vi har fått en ny nu. Och detta blir typ sen 4-5 e nya jag går till. Första gången var vt i sjuan, då bad jag en vän till mig Fixa tid åt mig. Då var listan kort. .. Kortfattat ätstörning, svälter å spydde osv. Självskadat 5 må.

Hon kontaktade mina föräldrar, i samråd med mig. Och ville sen skicka remiss till vårdcentralen så jag skulle gå dit å sen ksk till BUP. Remissen försvann väl på ngt sätt å när mina föräldrar fråga de hur det var sa jag bara bra. Det var skit.

I höstas, kraschade jag ordentligt. Lärare å kompisar reagerade men jag var typ okontaktbar... Självskadat grövre å svälter mig hårdare. Kunde gå 3 dagar utan jag ätit mer än en kaka. 

Dock försökte jag må bättre, äta bra. Men sen kom nästa nedslag p jag försökte ta mitt liv. Vart hindrad å sen kom två Pers från skolan å sen ja. Mina föräldrar å hela alltet. For på BUP då. 

Berättade helt ärligt första gången för den jag gick till först ö kände lite hopp om att det ksk blir bättre. Men då ätstörningar ej var hennes område fick jag byta till en annan person. Men hon verkade helt ointresserad av allt som var innan de två senaste veckorna(å ställde bara frågor om hur jag mått ätit spytt osv senaste två v, men dessa två v var efter mitt suicide försök och jag var fortfarande i typ chock(om man nu kan vara det) samtidigt som jag ville tbx till tryggheten att svälta mig själv. Så berättade ej allt, då jag inte kände förtroende riktigt. De hon började nästa samtal med var att hon sa jag mådde bra. Att jag bara hade normala tonårstankar kring mat(hur fan kan man ha det om man får 2-3 dagar/v utan att ära alls? Om det enda man lev på är de hetsätningarna man har. Om man skär sig varje kväll.  Nog för att jag inte sa allt. Men vad trodde hon...  Och att enda anledningen jag skulle gå kvar var för rutin koll typ ngn gång i mån iochmed mitt självmordsförsök som tydligen var typ bara spontant.

Så från des tog möter a 10 min. Då jag bara sa allt svar bra(fast allt vart sämre. Gått ned nästan 8 kg sen januari, men gick innan sommaren upp en del inför hälsosamtalet med skolsyster så inget skulle märkas)

Senaste mötet på BUP var det en Annan person. Då den andra gått över till vuxengrejs. Hon var svårare att övertyga. Och kände att hon ksk brydde sig lite. Men ville inte berätta för henne då ajag bara har ett möte kvar nu på BUP å avskyr det stället 

Iaf känns set som allt blir värre igen nu... Sover dåligt. Äter dåligt. Spy, svälter hetsäter. Panikattacker. Självskadar igen. Prestationsångest i skolan  Världelöskänslor. Ungefär samma mönster som för ett år sen. 

Men grejen är jag vill inte sabba allt. Jag vill inte ha sån apanik å ångest som den dagen på bron när jag tänkte ta livet av mig. Det gjorde så ont att se alla som faktiskt brydde sig... Sen har jag så mkt mer att förlora. Stallen jag älskar så mkt å kän mig friare där. Alla nya kompisar jag fått. Min dröm om att få rida monté som jag får börja till våren då jag har åldern innan. Osv osv.

(kan nämna jag ej har diagnos ätstörning eller ngt... Ljög ju liksom för dem. Men med tanke jag svältit mig, räknat kcal, viktdieter hatat mig själv pga vikt i 4-5 år(å spyr under 2 år) antar jag jag har ngt slags problem. Gått ned 10-12 kg som mest, gått upp det sen igen å sen ned osv.) iaf hur ska jag nu börja inför den nya kuratorn? Ska jag typ visa han det här eller.  Känns som det blivit mkt... 

Lilla mig

BUP svarar:

Hej!

Min första tanke när jag läste ditt brev var: som du har kämpat med att orka berätta om och om igen, till olika skolkuratorer och till olika behandlingskontakter på BUP!

Det är lätt att förstå att du blev tveksam till att öppna dig på nytt och säga hur dåligt du faktiskt mår.

Jag tycker dina problem som du berättar om låter allvarliga och något som du behöver få professionell hjälp kring.

Det hade varit bra om det hade kunnat komma fram till din nya behandlare på BUP- den som du kände verkade bry sig om dig. Tror du att du skulle orka berätta för den behandlaren när ni möts nästa gång?

Det är beklagligt att din förra behandlingskontakt inte alls kändes hjälpsam. När det inträffar på BUP brukar vi uppmuntra ungdomar och deras föräldrar att antingen prata direkt med behandlaren, eller vända sig till enhetschefen och be att få byta till en annan behandlingskontakt. Det har du rätt att begära.

Jag tycker du resonerar klokt i ditt beslut att vända dig till skolkuratorn här närmast - att det finns någon vuxen i din närhet som få veta om hur dåligt du faktiskt mår.

Kanske kan skolkuratorn också hjälpa dig att också förklara lite mer för dina föräldrar om de problem du kämpar med? 

Det brukar också vara bra att det finns en kontakt på skolan och som känner till hur du mår och om du behöver få något stöd av något slag under skoldagen.

Jag tycker det låter hoppfullt att du har fina och betydelsefulla vänner, att du har dina drömmar och intressen. Allt sådant som man som ung också behöver för att orka ta sig igenom olika svårigheter.

Ge inte upp!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta