Har ångest över att gå utomhus

Jag har mått dåligt under ungefär två års tid. Jag har ångest över att gå utomhus. Jag hatar att möta människor när jag är ute och går. Jag tror att dem ska skada mig på något sätt. Alltid när jag ser någon gå bakom eller emot mig så känns det som att jag ska svimma. Jag skakar och kallsvettas. Mina föräldrar vet om detta. Så jag började på kbt. Men jag gillade verkligen inte det så jag vägrade gå dit. 

Så min ena fråga är: Hur ska jag göra för att förbättra detta själv hemma? För jag kan ju inte sitta inne och vägra promenera eller cykla någonstans ensam. 

Jag har också mått dåligt på andra sätt under en lång period. Jag har kännt mig ledsen och inte haft någon ork med någonting. Dem dagarna det känns värst har jag kunnat ligga i min säng flera timmar utan att äta eller något och bara stirrat in i väggen och tänkt på hur jag ska avsluta allt. Att jag inte årkar mer. Jag har skadat mig själv och det känns aldrig som att det ska bli bra. Mina föräldrar har väll anat lite men jag tror inte dem har förstått hur jobbigt det är och tar inte detta seriöst. 

Sedan har jag också jobbiga tankar om min kropp och hur den ser ut. Jag hatar allt med den och jag har dem tankarna i huvet hela tiden. Jag kan inte släppa dem. Oftast så ljuger jag åt mina föräldrar att jag ätit fast jag inte gjort det. 

Jag undrar hur jag ska få hjälp? Jag vågar inte berätta för mina föräldrar och jag vågar inte berätta till någon skolsköterska eller kurator. 

<3>

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker det är bra att dina föräldrar redan har vetskap om att du har oro och ångest för att gå utomhus. Men nu har du sedan en tid tillbaka också märkt att du mår dåligt på andra sätt, att du känt dig djupt ledsen och orkeslös, du har skadat dig och du har jobbiga tankar om din kropp som gör det svårt för dig att äta normalt.

Vad skulle hända, tror du, om du tog steget och berättade för dina föräldrar att du verkligen inte mår bra just nu? Och att du skulle vända dig till dem med att fråga hur du skulle kunna få hjälp att må bättre?

Kanske känns det omöjligt för dig att föreställa dig det, men jag vill ändå väcka dina tankar på möjligheten till att du kanske, kanske, skulle kunna våga berätta. Att de en gång tidigare har fått veta att du mår dåligt och har ångest.

Det är bra initiativ från din sida att du ställer frågan över vad du själv kan göra hemifrån för att känna dig tryggare och mindre orolig för att kunna göra saker utomhus.

Då du prövat en KBT-behandling och som du inte kände passade bra för dig den gången, så tror jag att "allmänna råd" från oss eventuellt kan kännas som upprepning från din förra behandling.
Men om du vill så kan du läsa mer om oro och ångest hos ungdomar via 1177vårdguidens information, samt i informationen som jag skickar med här nedan.

Jag tror att du bättre skulle vara hjälpt av att få komma till tals i en samtalskontakt över hur du känner och tänker kring det som blir ångestfyllt för dig. Samtidigt så skriver du att du just nu verkligen inte känner att du vågar berätta hemma eller för någon skolsköterska eller kurator.

När man är 13 år, som du är just nu, så är det alldeles för avancerat att man ska förväntas lösa svåra känslomässiga problem på egen hand. 

Jag hoppas du kan våga ta hjälp av någon vuxen och behöver du prata vidare om just det (hur du skulle kunna ta upp det här antingen hemma eller i den professionell kontakt) så kan du ringa anonymt till en kurator på BRIS och be om vidare råd hur du kan göra.

Sist - men inte minst - vill jag säga att du inte är ensam om att gå igenom en svår period och som du har rätt att få hjälp kring.

Ta hand om dig!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta