Känner mig inte som andra

Hej,

Jag har svårt för en del vardagliga sociala situationer. Jag har svårt för att säga hej när folk säger hej, tack när jag vet att jag borde säga tack osv. Det blir mer en viskning, och mina föräldrar klagar då på att jag är otrevlig.

Jag kan inte heller ge komplimanger även om jag tycker att någon har gjort något jättebra eller har på sig en jättefin tröja och jag går runt och tänker på det mycket. Jag måste bestämma mig på kvällen innan att imorgon ska jag ge en komplimang till den här personen för det här. Ibland är det lite lättare och jag kan säga på kvällen att jag ska ge en komplimang till den här personen för nånting.

Jag har listor på saker att säga på min mobil som jag kan använda om mina kompisar ringer. Om jag inte har något på listan slutar det med att det blir tyst. Men det blir också att jag pratar om samma sak med alla och jag vet inte alltid vem jag har sagt vad till så jag säger ibland samma sak två gånger till samma person.

Det är jobbigt att gå till skolan varje dag och behöva prata med massa människor, jag tycker de flesta ämnen är roliga, men inte att alla lärare hela tiden försöker få mig att vara med mina klasskamrater och inte läsa böcker och hålla på med mobilen eller gå omkring själv. Men jag blir bara jättetrött om jag försöker uppehålla en konversation med någon och de tycker bara det är tråkigt att prata med mig.

Jag har svårt för att börja med uppgifter och svårt när jag inte får jättetydliga instruktioner.

Jag hatar grupparbeten för det är ingen som får något gjort förutom jag och jag orkar inte säga till de andra att jobba. Men det är också jobbigt att göra allt själv så jag skiter i det och skjuter upp det till sista stund. 

På scouterna har jag alla mina vänner, jag fick de vännerna för typ ett år sedan och då började jag vara med dem efter skolan. Men det var en väldigt stor omställning för jag tycker det är kul att vara med dem men det är ansträngande och man måste hela tiden komma på nya saker att göra och prata så jag måste fokusera jättemycket. Det har lett till att jag fått beslutsångest och att jag är jättetrött.

Jag har också jättesvårt för att ljuga och hålla hemligheter. Så då är det nästan ingen av mina kompisar som litar på mig på det sättet. Och en som gjorde det är sur på mig för att jag råkade säga en liten sak. Jag vet att jag inte borde, men jag har jättesvårt för att ljuga.

De flesta av mina kompisar sitter uppe och pratar i telefon sent på natten och då blir jag utanför eftersom jag ofta är så trött att jag går och lägger mig kl. 8. 

Mina kompisar stör sig jätte mycket på att jag har vissa saker jag måste göra; jag måste vänta tills det blir grönt innan jag går över gatan oavsett om det finns bilar, jag måste ha hjälm när jag cyklar även om jag är femton om jag glömde den hemma, jag måste ställa mitt kodlås till 0000 när jag låser det, jag måste ställa tillbaka allt på rätt plats i mitt rum innan jag går och lägger mig. Annars blir jag jättestressad.

Av allt det här blir jag helt slut så att jag ungefär en gång i månaden inte orkar mer och bara vill vara hemma och vila. Då låtsas jag vara sjuk och sover lite längre, sitter och läser eller ritar och andra osociala grejer i några dagar. Sen är jag pigg igen och går till skolan. 

Nu efter ett år är mamma sur för att jag alltid är hemma och sjuk och vill gå till vårdcentralen och kolla mina blodvärden för att se om jag har t.ex. vitaminbrist. Fast det inte är problemet. Men jag kan inte säga till henne för då blir hon sur för att jag har ljugit.

Jag vet inte vad jag ska göra eller varför jag är såhär?

ingen särskild

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du skriver på ett sätt så att det är lätt att förstå dig och det du uppfattar som bekymmer. Du skriver att du inte kan prata med din mamma om det som du skriver om i ditt brev till oss då du är rädd för att hon skulle bli arg på dig för att du har ”ljugit”.

Tror du att det finns en möjlighet att hon skulle kunna förstå dig och det du tycker är svårt om du gjorde ett försök att prata med henne? Av din fråga så är det lätt att förstå att du har många olika saker som du funderar på och som antagligen skulle må bättre av om du ficks hjälp och någon att prata med. En fråga är ju om du trots allt inte skall försöka börja med att prata med din mamma om hur du har det. Du skriver att mamma nu börjar bli sur då du är hemma från skolan. Hon vill att ni skall gå till vårdcentralen så att ni kan få hjälp.

Det verkar ju ändå som att din mamma vill hjälpa dig men att hon ännu inte förstår vad det är som är bekymret för dig. Om hon får veta lite om vad du tänker på och om hur du känner det kan ju ni tillsammans försöka få hjälp för dig som du kan känna att du kan ha nytta av. Sen kanske du kan fundera på om det finns någon vuxen på din skola som du skulle kunna känna förtroende för och som du skulle kunna prata med om din situation. Det kan ju handla om någon lärare, skolkuratorn eller skolsköterskan.Du kan ju också själv kontakta din ungdomsmottagning för att få prata med någon där. De brukar vara vana vid att prata med unga människor om hur man kan känna sig.

Du kanske kommer att upptäcka att du inte är ensam i världen om att tänka och känna som du gör. Att prata med någon om hur du har det kan kanske också vara viktigt då du kanske kan förstå hur det kommer sig att du känner och tänker som du gör. Då kan du också lära dig lite strategier om hur du kan få en enklare tillvaro i t.ex. skolan. Du avslutar ditt brev med att säga att du inte vet vad du skall göra eller varför du gör som du gör. De frågorna behöver du antagligen bolla med någon annan för att kunna förstå dig själv lite bättre.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta