Vet inte hur jag ska visa vad jag går igenom

Hej, jag vet int riktigt hur jag ska skriva. Men jag har haft en ganska tuff uppväxt för att jag har förlorat folk nära mig som gått bort i canser och andra sjukdomar. Jag kännt mig väldigt ensam under min uppväxt även om att jag har haft stöttande familj och vänner. Jag har alltid varit en optimist men jag har problem med ångest som jag har väldigt mycket problem med att styra. Denna ångest har kommit i samband med skolan och varit rädd att förlora personer omkring mig. Varit rädd för att bli ensam. Jag har försökt att prata med en kurator men jag har aldrig vetat hur jag ska kunna berätta allt och fastnat typ. Just nu, vet ingen om att jag lider av ångest och att det känns som jag ständigt går runt under ett mörkt moln. Jag tänker mycket på mat och får ångest av nästan allt. Jag försöker lee och verka glad för alla omkring mig. Jag försöker varje dag se ut som allt är bra. För att jag vågar int snacka med nån om det för jag vet int hur jag ska säga det. Alla tror jag är jätte självsäker och tuff men det är nästan ett skådespeleri för att jag inte vet hur jag ska verkligen visa vad jag går igenom. Jag känner mig väldigt ensam om detta och jag skulle behöva nån som förstår och lyssnar. Inte någon som bara säger att jag har allt bra och jag int borde må dåligt. Jag är rädd för vad folk kommer säga om jag säger att jag mår dåligt. Så jag ler och ler hela tiden utan att mena det. 

Humlan

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du skriver att du tycker att det varit svårt att berätta om dina tankar och känslor då du samtalat med din kurator, om jag förstår saken rätt. Du tycker att ni kört fast.

När jag läser ditt brev är det i alla fall inte en brevskrivare som kört fast utan tvärtom. Du har ju många kloka tankar och förklaringar till varför du mår som du gör. Det finns många trådar och dra i och mråden att samtala om. Du fattar.

Om ni planerar att fortsätta samtal, du och din kurator, eller om du väljer att samtala med någon annan har jag ett tips. Du är ju jättebra på att skriva, så förbered dig och skriv ner det du vill ta upp om du känner att det blir lättare. Fixa en liten minneslapp till nästa gång, det är mitt råd till dig.

Att du längtar efter att någon skulle finnas där som förstår och lyssnar på det du har att berätta, det förstår jag verkligen. Det minskar förhoppningsvis dina ensamhetskänslor och du har ju så mycket du bär på som bara måste ut.

Jag tror det kommer lösa sig med kuratorn. Annars, så tänk att det finns andra vägar och gå. BRIS och tjejzonen är två verksamheter där det finns möjlighet att chatta, det kanske passar bättre, men pröva med kuratorn först.

Att du alltid varit en optimist och nu visar upp en gladare sida än vad som finns innerst inne är du naturligtvis inte ensam om. Att spela en roll eller säga att allt är OK- fast det inte är det- är ju vanligt och det fungerar en tid, men jag tror att du med stöd behöver visa upp din insida också. Det är vägen till att du kan må bättre.

Om du fortsätter att spela glad och le förstår inte dina vänner och föräldrar att du också är en ledsen ensam tjej, som behöver en kram. Har man haft en roll att vara positiv och (kanske) tagit hand om andra och visat upp en tuffhet och en självsäkerhet, så blir det svårt för dina vänner att se bakom den fasaden.
Nu hoppas jag att du kan vara tuff i vissa lägen och känna självförtroende fast du mår dåligt i perioder. Din stora utmaning blir att även visa upp dig i situationer då du är osäker och rädd. En utmaning som du kommer att fixa. 

Om man varit med om många förluster i sitt liv som i ditt fall är det inte konstigt att man kan vara rädd att förlora viktiga personer man tycker om. Du har ju egna erfarenheter att livet inte är oändligt.
Att förlora någon kan ju göra att man känner sig mer ensam. Man bär ju på en saknad och en sorg. Jag blev glad att läsa att du upplever din familj och dina vänner som stöttande. Vet dom om att du känner dessa staka känslor av ensamhet? Skulle du kunna berätta om detta? Ta fram din girl-power och ditt mod.

Sist några rader om din rädsla då du berättar hur du egentligen mår. Hur reaktionerna blir när man tar mod till sig att berätta, kan man ju inte veta innan. Det är därför många går så länge utan att berätta.

Plocka fram optimisten i dig. Så beskriver vi det i positiva ordalag.
Hur skulle det kunna låta då?

Det kändes skönt att berätta.
Skönt att dela med sig.
Nu kan jag visa upp min ledsna sida också och slipper spela glad hela tiden.
Mina föräldrar förstår mig bättre nu.
Vi har kommit varandra lite närmare.
Samtalen med kuratorn har blivit mycket bättre.
Nu har min ångest minskat och jag känner mig inte lika ensam längre.

Glöm inte fusklappen.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta