Hur ska jag stå på mig lättare?

Hej BUP.

Jag skulle vilja prata med någon. Jag skulle kalla det att vilja reda ut min identitet? Jag vet vem jag är. Men jag blir lätt påverkad av andra och blir lätt väldigt frustrerad. Jag hoppar bara direkt till historien. 

Min familj (föräldrar syster) är väldigt konservativa. De gillar att prata politik. Klaga. Osv. Jag kan lätt störa mig på det här. Jag kan inte sätta in mig i samma grupp som min familj. Eller mina vänner för den delen. Jag passar aldrig in. (Därför identitet utredandet? tror att jag använder fel term, låter lite fel i mitt fall) iaf, Min pappa säger något, jag säger något jag läst/hört online. Min pappa svarar i en ton eller mening som inte kan sägas emot. Jag blir frustrerad/arg/ledsen. Flyr ofta in på mitt rum. Ogillar att ha politik på på tvn. Stör maten. Gör att jag hatar speciellt middagen. Jag är typ över hela stället. Iaf kan man ju tänka att "om jag inte passar in hemma är det väl skönt att jag har vänner som jag kan prata med som jag vill", nej. Jag har inte en enda person irl som jag vågar prata med om mina åsikter. Det är för mycket åt ena eller andra hållet. 

Ett exempel. Jag har kompisar som är veganer. Mina föräldrar tycker att veganer är idiotiska och att så många går miste om flera viktiga näringsämnen. Mina föräldrar kommer med bevis. Och mina kompisar kommer med bevis. Föräldrar säger att det är dåligt. Kompisar säger att det är bra. Vart ligger jag? Jag vet både positiva och negativa saker om det. Så argumenterar alltid 1 mot flera så fort det kommer på tal. Antingen är jag för positiv eller negativ. Det är bra därför att... men också dåligt därför att... Ena sidan vill bara höra ena saken. Så det blir "bråk"? "argument"/liknande. Jag har en kompis som säger att hon tycker att jag är bra på sånt sätt att jag ser alla sidor. Men jag kan omöjligt se alla. Och det enda som händer är att jag känner mig utestängd och frustrerad, aldrig med en allierad. Jag mot alla. Alla mot mig. Börjar mitt problem bli tydligare typ? 

Iaf så brukar jag ändra min åsikt från vecka till vecka, dag till dag, tom. timme till timme. Tills det slutligen faller åt ena eller andra hållet något och stannar där. Men inte helt åt något håll. 

För att beskriva min familjs konservativa del. Låt oss säga att det är en intervju på tv:n. En ung man som färgat håret i en blå ombre och kanske har en tatuering på ena armen. Mina föräldrar ska på en gång kommentera (ofta med min systers inslag) om "Hur kan man se ut sådär?". Många gånger kan jag tänka, "Det där ser jättefint ut", andra gånger "Kanske inte bästa valet, men valet är upp till dig, ditt liv". Jag försvarar ofta främlingars val av kläder/smink/hårfärg/piercings osv. 

Det finns mycket jag aldrig skulle kunna göra pga pressen från familjen. Skulle nog inte ens kunna bli vegetarian som exempel. Färga håret? Dream on. Tatuering? Skulle nog förlora kontakten. Min syster håller med mina föräldrar om typ allt. Och även om jag inte just nu kände för att skaffa en tatuering eller bli vegetarian så skulle jag ändå vilja känna att jag kan om jag vill. 

Jag vet ärligt talat inte riktigt min fråga i allt det här. Något som "Hur kan man fixa det här eller göra det lättare för mig själv att stå på mig eller utveckla egna åsikter och inte kompisars eller föräldrars?"

Väldigt tacksam för svar :) 

Det frustrerade fåret

BUP svarar:

Hej!

Tack för din fråga. Det är viktiga frågor du tar upp och frågor alla ungdomar nog känner igen och brottas med. Och det är frågor man nog inte löser en gång för alla utan de återkommer hela livet  och det ingår ibland viktiga val man tvingas att göra.

Du skriver att du vet vem du är och så småningom tar du ställning men inte helt åt något håll. Men det tar tid och jag undrar vad är det som händer under den tiden? Vad är det som ändå får dig att bestämma dig till slut? Det låter som du prövar dig fram. Testar dina åsikter i dina grupper -både för och emot.

Du skriver att du aldrig "passar in". Du skriver om dina åsikter men också om grupptillhörighet. Vilka åsikter kan man ha i en grupp? Hur mycket kan man avvika? Hur gör man för att "passa in" utan att kompromissa med vad man själv tänker och tycker?

Du skriver att du är mot alla och alla mot dig. Du känner dig utestängd och frustrerad. Jag får en känsla av att du vill vara med alla och att välja åsikt blir lite som att välja bort. Inte så mycket att välja "till" som att välja "bort". Det är sorgligt att ibland måste man välja bort något eller någon. Man kan inte vara överallt.

Du tar upp din familj och speciellt din pappa. Du skriver om "pressen" från familjen men också rädsla, tror jag, att säga emot och vara annorlunda. Vad skulle kunna hända om du vidhåller något din pappa inte håller med om? Du tror att du kan förlora kontakten? Kan det vara så farligt att var annorlunda i din familj?

Att bli vuxen i sin familj är lite att förlora en slags kontakt med föräldrarna men att ersätta eller utveckla den  till en annan. Det finns en förlust. Vi längtar ofta tillbaka, men vi vill inte igen bli så beroende och rädda att inte bli omtyckta. Kompisar, arbetskamrater och partners är lättare att undvara eller byta ut än föräldrar.

Det är viktiga frågor du tar upp och du skulle vilja prata med någon. Kanske kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor och höra med dem om du kan komma för samtal. Det finns också möjligheter att chatta Tjejzonen. Jag tror det finns många som vill prata/chatta om det du tar upp.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta