Hur vet jag om jag behöver professionell hjälp?

Hej, jag tror att jag kanske är bipolär eller bordeline eller något liknande. Jag det senaste dryga året skurit mig från och till när jag mår dåligt. Det har framförallt handlat om att jag under de perioderna inte har gillat hur jag ser ut men även hur jag är (jag gillar t.ex. inte att jag är nån som skär mig vilket får mig att må sämre och jag skär mig igen). När jag var yngre brukade jag "skada" mig själv genom att inte äta men nu är det att jag skär mig. Perioderna när jag mår dåligt, är stressad, har ångest eller skär mig går ibland över och det är helt som vanligt; jag kan till och med bli självsäker.

Jag vill ta hjälp för jag kan inte sluta skär mig, själv. Men jag tycker det är väldigt jobbigt att säga till mina föräldrar både för att de inte riktigt skulle ta det på allvar och för att alla mina tre äldre syskon har haft olika svåra psykiska problem och jag vill inte vara ytterligare ett barn som mår dåligt. De vet inte om att jag skär mig men märker såklart om jag är stressad men tror att det bara är pga skolan. 

Hur vet jag om jag behöver professionell hjälp eller om det bara är så det är att vara tonåring? Kan jag få hjälp utan att berätta för dem? Hur då/hur gör jag annars?  

Alice

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du har mycket funderingar om dig och dina problem. Du skriver att du tror att du har olika psykiatriska diagnoser. Det brukar vara svårt att ställa diagnos på sig själv och det viktiga är kanske hur det blir för dig när du mår dåligt. Vilka uttryck det tar sig.

I ditt fall skriver du att du självskadar och du undrar om du behöver professionell hjälp. Du skriver också att det känns svårt att berätta för dina föräldrar om hur du känner dig och att du skär dig. Du skriver att du dels inte tror att de skulle ta dig på allvar och att du dels inte vill belasta dem ytterligare med dina problem då du har flera äldre syskon som inte mår bra.

Jag känner ju inte dig eller dina föräldrar men jag tycker att det brukar kunna vara så att föräldrar vill veta hur det är med barnen och de vill ofta hjälpa till. Att föräldrar kan bli ledsna och oroliga kan ju vara ett tecken på att barnen är viktiga. Du vet inte det, men jag vet att du verkligen inte är ensam om att tänka att du skulle belasta dina föräldrar om du pratade med dem om sånt som du är rädd för och gör.

Du undrar om du behöver hjälp eller om dina bekymmer handlar om att du är tonåring. Jag vill säga till dig att allt du beskriver är sådant som jag tycker att man skall söka hjälp för så att du t.ex. kan sluta att skära dig och kanske istället kan prata om hur du känner dig. Jag vet inte var du bor men i Stockholm finns det något som heter 1:a linjens barnpsykiatri. Det brukar kunna finnas ute i landet på olika vårdcentraler etc. Du kan söka efter sådana verksamheter via Vårdguiden.

Om du pratar med dina föräldrar kan du/ni söka hjälp på BUP. Det viktiga är att du får hjälp så att du kanske inte måste skada dig själv när du mår dåligt och tänker och känner svåra tankar och känslor. På BUP och på 1:a linjen behöver nog föräldrar ge sitt samtycke till att du får hjälp så det betyder att du behöver försöka prata med dem. Om du kontaktar Ungdomsmottagningen så kan du göra det utan att du måste berätta för dina föräldrar. Men det kanske är viktigt att du försöka ta mod till dig och prata med dina föräldrar för det låter också som att en del av din oro är knuten till dem och att de har det svårt. Du är absolut värd att få hjälp och jag tycker att du skall unna dig möjligheten att få hjälp.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta