Allt är liksom tomt

Hej!

Jag är en tjej på 13 år, snart 14 & jag vill bara skriva av mig lite snabbt.

Jag har under ca 1 år nu, mått väldigt dåligt. Allt började förra hösten då ingen funkade med klassen och alla lärarna. Fick även extremt mycket prestationsångest och hade problem men många människor. Jag gick till kuratorn men det funkade inte, inte alls. Vill inte heller snacka med mina föräldrar, inte ännu.

Hur som helst, så blev allt mycket värre efter ett tag då jag började skära mig och planera freaking självmord. Då var jag på min lägsta punkt. 

Sen blev allt LITE bättre när lovet började men nu har allt skitit sig igen. Har liksom perioder då jag kan vara glad & taggad på saker o sedan ena sekunden sitter jag och gråter.

Sen dog en av mina vänner nu i somras & begravningen var idag, värsta jag varit med om. När jag var där kändes det nästan som om det var jag som var i kistan. Tänkte på hur min begravning skulle vara o nu är jag jättetaggad på att få fixa min egen begravning. Därför känns det så onödigt att leva. Liksom, jag känner inget speciellt mål med att lova, allt är liksom tomt. 

Har heller inte blivit diagnosticerad med något & har ingen aning om vad jag skulle kunna ha. Skulle dock vara skönt att veta. 

Detta var en extremt flummig text men jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Skolan börjar ju snart och jag känner fortfarande ingen ide med att göra något, gå upp på morgonen, jobba i skolan, äta eller något annat. Allt är verkligen tomt:/

hjälp.

bil

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver till oss! När du skriver har du just varit på en väns begravning och att allt känns särskilt tomt och meningslöst nu, är inte konstigt.

Men det har varit svårt för dig under ett år tillbaka. Du har försökt tala med kuratorn, men det blev inte bra. Det kan finnas olika skäl till det.
Ett kan vara att man av någon orsak inte känner att man vågar vara uppriktig och kan berätta hur det är. Det kan kännas konstigt och svårt att öppna sig för någon främmande. Ibland kan det kännas lättare om man försöker tala med någon annan.

Dina föräldrar vet alltså inte om hur du mår? Att du har tankar på att inte vilja leva? När man mår så här, som du gör just nu, ska man tala med någon. Man ska inte gå för sig själv med de svåra känslorna.
Jag tycker absolut att du ska berätta för dina föräldrar om hur du känner dig så de kan ge dig stöd.

Men du behöver också tala med någon utomstående. Du har själv frågor kring vad det kan vara som fått dig att känna så här. Och du kan då få hjälp med hur det ska bli bättre igen.

Du kan vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun för att tala med någon.

Du kan också gå in på BRIS hemsida och boka telefontid med kurator. Då kan du vara anonym om du vill.

Du kan också kontakta Mind/självmordslinjen om tankarna på att inte leva blir starka.

Och tala med dina föräldrar! Tillsammans kan ni kontakta BUP eller Första linjens barn och ungdomspsykiatri genom vårdcentralen.

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta