Vill inte vara den som behöver hjälp

Hej!

Jag vet inte om det är fel att skriva och fråga men jag tänkte att jag iaf kan testa. 
Undet det senaste året var det många saker som blev väldigt jobbiga och tunga att bära på för mig. Jag började skada mig själv då mina tankar inte försvann och jag har nu väldigt svårt att ta mig ur det. Jag försöker verkligen. Gör allt jag kan och lite till för att försöka hindra mig själv, men jag lyckas ändå inte. Jag har försökt att kasta allt vasst och försökt prata med mig själv men det går bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra. 

Jag har dessutom hållt det hemligt för alla i min omgivning. Mina föräldrar har jag inte samvete att berätta något för. De har nog med saker att tänka på. Min äldre syster mår väldigt dåligt och jag vill att allt fokus ska landa på henne så att hon verkligen ska få må bra. Hon är sååå värd det och jag vill prioritera henne framför allt annat. 

Jag funderade ett tag också på att berätta för någon nära vän, men jag beslutade ganska fort att det var en dum idee. Jag vet att om det skulle komma fram att jag skadar mig själv så skulle det bli en massa ryckten och snack om det och det vill jag inte. Jag är verkligen inte "den" som skulle göra något sånt. Jag har alltid varit en sån person som andra kommit till för att prata med då de inte mått så bra och ingen tror att jag själv inte har haft det så jättelätt det senaste året. Det skulle komma som en chock för alla och jag vill inte att det ska tro det om mig. Jag skulle få en uppmärksamhet som jag verkligen inte vill ha.

Ja vill heller inte vara "den som behöver hjälp", utan bara vara "den som hjälper". Det känns som att om jag skulle berätta för någon skulle Jag bara tynga ner dem medans jag istället bara vill underlätta deras tillvaro. 

Mitt sista alternativ var då att kanske söka hjälp hos er. Men det finns några saker som satt stopp för det. 1. DEt är inget alternativ att mina föräldrar får veta och ni komer att berätta för dem om jag skulle söka hjälp. 2. Jag vet inte om mina problem är tillräckligt stora. 3. Jag hatar att prata om mig själv och har alltid varit bra på att låssas och har alltid tryckt ner mina känslor för att slippa prata om dem. Jag kanske inte kommer kunna prata ens om jag kommer in på ett samtal och då känns det lönlöst. 

Vad ska jag göra?

<3>

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Nej, det är inte alls fel att testa! Det framgår ju tydligt av din text att du har svårt att berätta om dig själv och därmed också få hjälp och stöd av andra. Du skriver att du alltid tryckt ner dina känslor för att slippa prata om dem.

Varför är det så? Hur har det blivit så? Det låter som du "spelar" en roll av den som mår bra , inte har egna problem och är bra att hjälpa andra. Men det stämmer inte riktigt. Du har varit med om svåra saker och har uppenbarligen mått väldigt dåligt eftersom du började självskada dig. 

Det är ganska vanligt att barn försöker "hjälpa" sina föräldrar, när de upplever att föräldrarna har det besvärligt, genom att låtsas vara "duktiga" barn som inte ställer till besvär eller berättar att de själva har problem och mår dåligt.
Det är inte ovanligt att om ett barn i en familj mår dåligt och behöver mycket hjälp av sina föräldrar så kan ett syskon liksom frivilligt stå tillbaka för att hjälpa både sitt syskon och föräldrarna. Jag tycker du beskriver en sådan situation.

Ibland kanske barnet/ungdomen faktiskt underlättar för de andra i familjen, men jag tror att barnet/ungdomen ofta överskattar sitt bidrag till familjen och barnet/ungdomen betalar själv ett högt pris som du beskriver. Man blir ensam och eftersom man aldrig pratar om hur man egentligen mår så blir man osäker på hur man ska  uttrycka sig. Det kan bli väldigt märkvärdigt och stort och ibland hemskt att berätta om sina egna problem som ju oftast är liknande problem och känslor vi alla har och får brottas med.
Det kan bli en bestående rädsla för att söka och ta emot hjälp av andra för man är rädd att ställa till besvär. Ens problem är nog för små eller det är nog inga problem alls. Man är rädd att överdriva osv. Denna rädsla tar sig många uttryck. Du känner redan till en del.

Så jag tycker du ska försöka bryta mönstret - vilket du vill och det är  bra. Det kommer att vara väldigt utvecklande för dig att prata om hela dig - inte bara det som är "bra" och problemfritt och det kommer att hjälpa dig sluta självskada dig.

Att ha någon att prata med är ju ett bra alternativ! Att kunna prata med någon annan om det som gör ont utvecklar också den egna förmågan att själv uthärda psykisk smärta dvs att inte behöva självskada sig.

Så det är verkligen ingen dum ide att du börjar berätta om hur du faktiskt mår. Försök att testa det också! Du kan väl pröva lite i taget - både med kamrater och föräldrar?

Du tror att du hjälper din syster genom att inte berätta om dig själv och inte få fokus på dig. Jag är verkligen inte så säker på det. Varför skulle det vara så? Kanske skulle det vara mer hjälpande för henne att se att du också har dina problem som du försökt lösa på ditt sätt?
Svårt att veta och kanske skulle det vara bra för dina föräldrar att förstå att också du behöver dem även om du verkar vara väldigt bra på att klara av saker själv.

Så, tack för ditt brev och hoppas det kan ge dig lite nya tankar på hur du ska göra.

Innan du är beredd prata med dina föräldrar kan du chatta anonymt på Tjejzonen eller på Shedo

Lycka till!!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta