Har ingen att berätta för

Hej.

Jag har mått dåligt länge. Jag började skada mig själv för ett tag sen. För varje gång blir det bara värre. Jag har försökt sluta. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag ångrar att jag började, och jag önskar att det inte hade eskalerat. 

Jag hatar mig själv så mycket att jag inte ens vill se mig själv. Jag önskar att jag kunde försvinna från min kropp, försvinna från allt. Jag hatar att leva. Jag önskar att allt bara kunde ta slut nu. Jag kan inte mer. 

Jag vill så gärna dö. Jag är inte ens rädd för döden längre. Vad som helst är bättre än det här. Det kommer aldrig att bli bättre för mig. Jag vet att jag måste dö, jag har levt tillräckligt.  

Som jag lever nu, lever jag inte ens. Jag är bara ett skal av en människa. Livet är så plågsamt, jag är för svag. 

Nej, jag kan inte prata med någon. Jag har ingen att berätta för. Jag kan inte göra någonting alls. 

Förlåt. 

BUP svarar:

Hej!

Jag vill börja med det som du slutar ditt mejl med. Sista ordet som står där är "Förlåt".

Jag funderar på vad du ber om ursäkt för? Vad ska dig förlåtas? Att du mår så otroligt dåligt som du gör är inte ditt fel. Man mår ju inte dåligt för att det är roligt, eller hur?! Det är bara bra att du skriver till oss. Det tänker jag att det ska vara ditt första steg på vägen att söka hjälp. För att det är uppenbart att du behöver det.

Du skriver om ditt självskadebeteende som du tillsammans med många många andra ungdomar som mår dåligt håller på med, fast det aldrig ger någon lösning på problemen. Du är så klok att du redan dragit denna slutsats och ångrar att du överhuvud taget började. Rätt slutsats alltså.

Men de problem som fick dig att börja skada dig fortfarande finns i ditt liv. Vilka de är skriver du inget om. Vad får dig att hata dig själv framgår inte heller men självhat är också en konsekvens av svåra upplevelser i livet och av brist på kärlek och bekräftelser i sina nära relationer som barn och ungdomar, även vuxna behöver. Du skriver att dit liv är plågsamt och att du inte har någon att tala med. Det betyder att du inte har förtroende för dina föräldrar och att du inte har några andra vuxna i din närmaste omgivning (till exempel far-och morföräldrar eller släktingar) som du skulle kunna vända dig till. Alltså en stor ensamhet som är ett plågsamt inslag i ditt liv.

Allt detta är fruktansvärt svårt och det ledde till att du tappat lust och hopp om att det kan bli bättre. Fast så är det inte! Du har levet 14 år av genomsnittligt möjliga 80-90. Det är många, otaligt många möjligheter som finns för dig som du självklart inte kan ha en aning om. Men när man mår så hemskt dåligt brukar man inte se möjligheterna utan bara det svåra, till synes "olösbara". Det ligger i sakens natur.

Du skriver att du inte kan göra något alls. Men det kan du! Sök ovillkorligen samtalskontakt! Mitt första förslag är att du vänder dig till ungdomsmottagningen. De träffar många ungdomar med självskadebeteende och kan ge dig god hjälp. Om det känns bättre kan du först gå in på tilia.se/få-stöd eller på bris.se där du kan chatta och säga mer konkret om din livssituation samtidigt att du får vägledning hur du kan gå vidare. Dessutom kan du på tjejzonen.se chatta och även få en "storasyster" som stöttar dig. På alla dessa sidor jag föreslår kan du vara anonym.

Du är en ung tjej som lider och som tror att det inte finns utväg. Men om du följer något av mina hänvisningar får du hjälp med att förstå att ditt liv är värdefullt och att du förtjänar att må bra och se din framtid som otaliga möjligheter framför dig.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta