Vill inte belasta någon med mina problem

Vill inte belasta någon med mina problem

Hej, jag känner mig ensam och vet inte vem jag ska vända mig till. Mitt problem är att jag inte anser mina problem för att vara problem. Jag lever inte i en dålig miljö, jag har kompisar i skolan och jag är inte självmordsbenägen. Jag känner inte att jag har rätten att klaga över när jag mår dåligt.

Jag vet inte vem jag ska prata med. Jag vill inte belasta mina kompisar med mina problem. Jag kan inte gå till mina föräldrar, för det är oftast dem som är orsaken till varför jag mår dåligt. Jag har en lillebror som jag pratar med om vissa saker, när det t ex gäller våra föräldrar. Men han har lika många lösningar till problemen hemma, som jag. Vi skulle behöva hjälp utifrån, men samtidigt är situationen vi lever i, inte något bris-fall och säkert inte något socialfall heller för den delen.

Jag brukar även få dåliga tankar kring mig själv och kan sitta flera timmar och tänka på min rätt så värdelösa existens, varför jag ens lever, vad meningen med livet är, om det verkligen skulle vara så hemskt att dö. Jag har funderat på att prata med en kurator/psykolog. Men varje gång jag vill ta det steget, får jag samma tankar som tidigare "jag vill inte belasta någon annan med mina Svensson-problem" Jag vill inte ta den viktiga tiden av en utbildad psykologs arbetsdag. När de hade kunnat hjälpa någon annan under den tiden. Jag menar, jag kanske låter lite trött på livet ibland. Men jag är medveten om att jag aldrig skulle våga ta livet av mig på riktigt. Medan jag sitter och pratar om mina påhittade problem, hinner någon som är självmordsbenägen på riktigt, ta livet av sig.

Jag känner mig redan fjantig av att sitta och skriva det här.

nilssan

BUP svarar:

Hej Nilssan!

Jag tror du lite missförstår vad det är för sorts problem man kan söka hjälp för att lösa eller bara kunna hantera och förhålla sig till. Du har rätt i att de problem du antyder (till exempel problem i relationen till dina föräldrar) är inte psykiatriska problem. I den meningen behöver du inte söka hjälp på psykiatrin (alltså BUP eller vuxenpsykiatri). Som jag förstår ditt mejl mår du också relativt bra, men är ofta ledsen för det som inte fungerar bra, och har en massa funderingar om livet och om döden men de låter som rätt så vanliga normala frågor för en tänkande, reflekterande ung människa som du är. Du har säkert också rätt i att problemen hemma inte är så stora och komplicerade som skulle kräva socialtjänstens inblandning.

Men allt detta betyder verkligen inte att du inte har rätten till att ta en psykologs eller annan professionell persons tid i anspråk som du formulerar det. Att få råd och stöd i relationsfrågor till föräldrarna kan vara nog så viktiga. Föräldrarnas omsorg, kärlek, värme, uppmärksamhet, närhet har en oerhört stor betydelse för alla barn och ungdomar. Även när man blir vuxen kan ledsenheten över man har saknat från sina föräldrar under uppväxten komma tillbaka som smärtsamma minnen. Därför är det viktigt att ha någon bollplank att kunna tala om dessa frågor. Speciellt för att man ska kunna hantera den ledsenhet och mörka tankar som följer i spåret av bristande relationer i familjen.

Det är mycket bra att du har ett förtroligt förhållande med din lillebror. Även om han inte heller har något "recept på problemlösning" kan de delade bekymren och delade erfarenheterna ge någon sorts lättnad och känslan av samhörighet för er båda.

Så långt den ena tråden i ditt mejl. Den andra är att du funderar om "meningen med livet", din "värdelösa existens", liv och död. Dessa frågor är i viss mån nödvändiga att älta och hitta sina egna svar på för varje tänkande människa; det ingår så att säga i processen att skapa sin egen person, sina ena ställningstagande, med ett stort ord sagt, att skapa en sammanhållen identitet. Och för det behöver man också tankeutbyte, bollplank som redan jag nämnde. Inte minns för att jag inte tror att det finns något som som "mening med livet" däremot behöver man hitta "meningen i livet", i sitt eget liv. Jag tror du förstår skillnaden. Jag tror inte heller att det finns något sånt som "värdelös existens". Du är en värdefull människa som vi alla är, måhända inte mer men inte heller mindre. Det ska räcka för oss alla, för dig och för mig. Vad du ska göra i ditt liv i framtiden, i yrket, i ett eget familjeliv är en uppgift för dig, ja igen, som för vilken annan ung person.

Jag att du ska sluta att bagatellisera eller nedvärdera dina grubblerier, de är inte ett dugg "fjantiga". Inte heller de problem som döljer sig i relationerna i din nuvarande familj, och definitivt inte de olustiga känslorna som dessa väcker hos dig även du inte är lamslagen av dem. Några samtal på ungdomsmottagningen kan vara mycket hjälpsamma för dig. På nätet kan du chatta om dessa frågor till ex. på tilia.se/få-stöd/. Och tro mej, även på bris.se skulle ingen avvisa dina frågor som oviktigt "icke-bris fall". Du kan lugnt prova det!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta