Vill ta emot hjälp - men kan inte

Senast jag var hos BUP var för ett par dagar sedan och det hela slutade med att när min psykolog kom så vägrade jag följa med in i rummet och gick hem istället. Så mycket hatar jag bup. Men trots det skriver jag hit nu för jag har ingen annan att vända mig till.

Jag är en tjej på 16 år, har diagnoserna Aspegers syndrom och ångestsyndrom UNS på papper. Kanske även är värt att nämna att jag går på antidepressiv medicinering. Jag är även ett hopplöst fall. Jag har precis börjat gymnasiet och har redan tankar på att hoppa av för jag känner att jag inte klarar av allt plugg. Det har bara gått några veckor och jag håller redan på att bryta ihop av stress. Hela 9an var redan ett rent helvete för mig, självdestruktivt beteende, prestationsångest, läkarsamtal, psykologbesök och utredningar bestod det läsåret av. Och jag är rädd att detta år kommer att bli likadant. Jag är ett hopplöst fall för trots alla problem jag har med mig själv så kan jag bara inte ta emot, det går inte. Jag vill kunna ta emot hjälp, men så fort någon nämner något om att gå i terapi, prata med min psykolog m.m. så blir jag rosenrasande och totalvägrar, trots att jag innerst inne vet att jag borde. Men i hela mitt liv har jag vägrat hjälp och jag verkar inte kunna ändra på det hur mycket jag än skulle vilja, för jag har trots allt försökt. Jag vet inte ens vad jag vill få fram med denna text men det känns inte som att jag har en speciellt ljus framtid när det känns som att jag inte kommer att klara av skolan och kommer knappast klara av att jobba heller så länge det inte är något jag tycker är kul. Men inte för att man ens får några roliga och bra jobb utan en utbildning så länge man inte är ytterst talangfull vilket jag inte är. Och jag kommer ju inte klara av något med alla mina problem som ångest, stress, nedstämdhet och hypokondri. Det finns ju ingen mening med att leva såhär.

Hopplöst fall

BUP svarar:

Tack för ditt brev och för att du ändå väljer att skriva hit trots alla negativa känslor du har för BUP!

Du har en lång och jobbig kontakt med BUP bakom dig, och det låter som att du är jättekluven till om du ska fortsätta.

Vi på BUP tror ju på det här med samtal. Vi menar att det är viktigt och nödvändigt att prata om det som känns svårt. För när man sätter ord på det, så blir det ofta tydligare och det ”stora svarta”  inuti tenderar att krympa och bli lite mindre och mer hanterbart.
Om man inte pratar om det är det också svårt att få fatt i vad man behöver hjälp med - och hur.

Det är faktiskt inte alla som tycker att det här med att prata med någon är en bra grej. Många är inte vana vid det och det kan ta ett tag innan man vänjer sig. Vissa tycker att det är obehagligt att sitta mittemot en person som ställer en massa frågor om vad man tänker och känner. I synnerhet om man kanske inte riktigt vet vad man tänker och känner. Eller har svårt att förklara det i ett samtal. Man liksom känner sig tvingad att säga något fast man inte vet vad.

Jag funderar på om det kan vara så för dig.

När jag läser ditt brev tänker jag att du uttrycker dig mycket väl i skrift. Du är supertydlig i det du skriver. Kan det vara så att det är lättare för dig att uttrycka dig om du får skriva?

Du beskriver ett antal olika diagnoser och symtom. Jag vet att det, i alla fall för vissa av dem, finns behandling via internet. Fråga din psykolog om det! Jag tänker också att kanske du och din psykolog skulle kunna ha kontakt med varandra mer i skrift. Vad tror du om att visa ditt brev (det du skrivit hit) för din psykolog?

Du skriver att du genomgått en massa besök och utredningar. Finns det några moment i allt det du gått igenom som var lättare att göra än andra? Göra test? Fylla i formulär? 

Fundera på vad som var lätt och vad som var svårt. Och skriv/säg det till din psykolog (eller ta hjälp av någon vuxen person i din närhet som fattar vad du vill och behöver). Så kanske ni tillsammans kan försöka hitta sätt att hjälpa dig och som inte gör dig förbannad!

Och du är inte något hopplöst fall. Det här med att möta ungdomar och förstå vad som behövs är inte alltid lätt. Vi vill så gärna, men ibland tar det tid och omvägar att hitta rätt väg.

Så ge inte upp!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta