Räddade mig själv från anorexi

Hej, just nu vill jag skrika så högt jag kan till min mamma att jag hatar min kropp så otroligt mycket så att det är sjukt. 

Vi kan börja med att jag har lidit av anorexia förut men jag räddade mig själv men det fanns tydligen kvar i mig. Efter att jag led berättade jag för mamma ett haöv år senare för att min kompis berättade att det kändes skönt att berätta för sina föräldrar om vad hon hade gått igenom. Så jag bestämde mig för att berätta. Hon tog det bra, nu ät det ett halv år senare och jag hatar min kropp lika mycket som förut. Jag hatar den så grovt så att det inte går att beskriva. Jag har i snart fem dagar ätit 15kcal och hon som hjälper mig jar hjälp mig att tappa 4kg på 2 dagar, under de första tre dagarna har jag aldrig gråtit sp mycket. jag blir så ledsen och vill bara skrika till mamma att jag klarar inte av det här, att alltid försöka må bättre blir alltid sämre. Träna går det inte pga skador samt träning har blivit tråkigt. 

Under den åren jag hade anorexi (innan jag berättade för mamma) så ledde det även till självmordstankar och när jag ”räddade” mig själv från den så försökte jag med mitt första självmordsförsök. Gissa om jag klarade av det? Nej. 

Jag har även pratat med mamma om vad hin tycker om självmord. När hon mådde dåligt sa hin att det var okej om man led men alldeles nyss nu när mamma mår bra igrn blev hin arg och skrek på mig. Så jag har därför tänkt testa om hjälp i skolan, problemet är att jag hatar skolan så mycket. Jag är inte mobbad eller något sånt utan jag har bara väldigt svårt i skolan oavsett hut hårt jag jobbar och får högst ett C ibland om man har tur ett B, jag blir så sliten och har en stor jävla press på mig nät jag vet att nu efter sommaren kommer nationella prov. Hur ska jag klara av det höt när jag inte klarar av att ta hand om mig?

jag hatar det här så mycket!

A

BUP svarar:

Hej A!

Du mår dåligt, det råder inget som helst tvivel om det. Desto starkare är det av dig att du har tänkt, fattat rätt beslut och gjort rätta saker i ditt liv. Jag menar att du lyckades att ta dig ut ur en anorexi vilket inte många lyckas med på egen hand. Du hade självmordstankar men du överlevde den svåra svackan och jag vågar tro att det var på grund av att den sunda och friska delen av ditt jag inte tillät dig att dö. Det är en seger och inte ett misslyckande. Och sist men inte minst var det alldeles rätt att du berättade för din mamma och att du kände att hon "tog det bra". Det uppfattar jag så att du fick förståelse och stöd av henne.

Men trots allt detta mår du fortfarande inte bra. Det som är hörnstenen i ätstörningarna är att man inte är till freds med sin kropp, eller ännu värre, man "hatar sin kropp" som du säger. Det är ett problem som du måste ta itu med för att inte riskera att återfalla i anorexi.

Det är bra med mammas stöd men det är kanske inte tillräckligt stöd. Du skulle antagligen behöva tala med en utomstående. Jag vet inte hur din vikt är idag, om den ligger inom det så kallade normala området eller ej. Men oavsett det är det avgörande att du lär dig att acceptera ditt utseende och kropp (om den inte är utanför det normala området som övervikt/fetma eller betydande undervikt). Att som tonåring förstå att lyckan och framtiden inte hänger på ett antal kilon och inte heller är det utseendet som bestämmer om man blir omtyckt och uppfattas till exempel som en bra kompis som man kan lita på. Just om sådana saker behöver du tala om, med mamma, med andra kloka vuxna i din omgivning, med kompisarna och kanske med en professionell.

Därför rekommenderar jag att du vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal just om ditt förhållande till din kropp och självmordstankar om de dyker upp igen. På nätet kan du få råd och stöd till exempel på tjejzonen/ätstörningszonen eller på tilia.se som ger stöd till ungdomar som psykiskt inte mår bra. Dess utom är det möjligt att du själv eller du och mamma tillsammans ringer till vårdcentralen och frågar om de har öppnat mottagning för psykiska problem som numera finns på många vårdcentraler. Självklart kan ni också ringa till den BUP-mottagning du utifrån din adress tillhör (adresserna finns på vår hemsida).

Men det finns ett helt annat problem som du också skriver om men som jag inte nämnt än fast det är lika viktigt. Det är hur stressad du känner dig av skolarbetet. Visst har du rätt i att du måste kunna ta hand om dina problem med vikt och kropp för att bättre kunna koncentrera dig på skolarbetet. Men du behöver sortera lite i din stress av att prestera bättre. Som du skriver ligger dina betyg i mittfältet, inte på topp men acceptabla, beroende förstås på ambitionsnivå. Den varierar från individ till individ. Det är viktigt att man sätter ribban rätt, att man gör sitt bästa men inte stressar sig sönder och samman. Jag tycker att du ska tala med din mentor/lärare eller/ och kuratorn i skolan när lovet är över. Du kan ta upp frågan där vad det är som du eventuellt skulle behöva mer stöd med.

I ditt mejl framträder du som en tjej med mycket energi och inre styrka som vill och kan ta kontroll över svåra utmaningar. Fortsätt på det sättet men ta hjälp så som jag föreslagit.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta