Orkar inte mer

Jag orkar inte mer.

Nu är det så att jag mår dåligt. Har gjort det i snart nio år, man kan säga att det började i ettan. I hela mitt liv har jag varit utanför och osynlig. De senaste åren så har det blivit mycket värre. Jag har försökt skära mig och jag tänker mycket på självmord och döden. Jag känner att mitt liv inte har börjat. Och att det inte kommer göra det heller.

Jag orkar inte att göra någonting, jag går till skolan varje dag och så men om jag bara fick skulle jag strunta i att gå dit och bara vara i min säng hela dagen. Det är i min säng jag känner mig som tryggast, jag hatar att vara ute för det finns människor där och det känns som att alla stirrar på mig. Inget är kul längre, på min fritid så är jag vid datorn men det är inte roligt längre.

  Inte ens på internet har jag kompisar. Den enda kontakt jag har med människor i min ålder är min tvillingbror och min kompis som är precis som jag, vi är 100% lika och jag älskar henne. Jag har ingen annan än henne. Jag har sökt på nätet efter olika diagnoser och så, har hittat några som stämmer in på mig men man kan ju inte diagnostisera sig från internet.

  Jag har aldrig tyckt om mig själv. Jag är tjock, överviktig, har glasögon och jag har inga märkeskläder som verkar vara det man behöver för att vara populär. Jag mår illa av att se på mig själv, det känns som att den enda utvägen är att begå självmord. Jag orkar inte längre. Jag tillåter inte mig själv att leva, skratta, vara glad eller något liknande. 

  Jag har också problem med att sova, jag brukar gå och lägga mig vid tio tiden på kvällen men somnar ändå inte innan ett - två på natten. Jag ligger och tänker och grubblar över allt och ingenting. Jag har varit hos BUP en gång. Då pratade vi bara om varför jag var där och så för min skolsyster hade skickat en remiss.

  Pågrund av att några klasskamrater hade sagt till henne att jag inte mådde så bra, vilket jag blev arg på, jag ville inte att de skulle säga något men jag förstår varför de gjorde det. Jag förtjänar inte att någon tycker synd om mig eller att jag ska få hjälp. Jag måste lida och ha det dåligt, jag vet inte varför men det är så jag känner. Jag känner mig tom och jag har ingen livslust längre, min självbild, självförtroende och självkänsla är på noll. 

Jag orkar inte mer.

Em

BUP svarar:

Hej Em och tack för ditt brev! Vet du, när jag läser ditt brev så känner jag två saker. Dels känner jag mig ledsen, men faktiskt också lite glad och hoppfull. Jag ska skriva om varför.

Jag blir jätteledsen å dina vägnar, jag blir ledsen av att höra hur tufft du har det och att du har haft det såpass länge. Vad starkt att du orkat hålla ut så länge! 
Att hamna i det läget som du är, att känna att allting är mörkt, att livet känns svårt, att man inte tycker om sig själv, att man inte är värd att tyckas om av andra… det är riktigt kämpigt.

Men vi kan alla hamna där ibland. När livet har känts motigt under lång tid, är det lätt att hamna i en ond spiral; det som var roligt tidigare känns inte så längre, vilket gör att man drar sig undan, vilket gör att man blir missnöjd över sig själv, vilket gör att man inte heller blir sugen på att göra nästa grej…. Till slut kan det bli så att bara sängen och mörkret känns som det tryggaste stället - stället där det blir minst plågsamt att vara…. Och det kanske känns skönt för en liten kort stund. Men är ju faktiskt ingen lösning på lite längre sikt.

När man är i det läge som du beskriver, så är det himla svårt att ta sig ur det själv. Det är jättesvårt att av sig själv helt plötsligt börja ”gaska upp sig” och börja tänka positivt, börja tycka att allt är kul. Men det finns hjälp att få!

Och här vill jag säga direkt: Du förtjänar visst att få hjälp. Du förtjänar visst att må bra. Det gör alla. Man ska inte behöva må som du beskriver.

Som sagt. Det finns hjälp att få. Och här kommer jag till saker som gjorde mig glad i ditt brev: Vilka bra klasskompisar du har! Vad bra av dem att uppmärksamma dig och hur du mår, och vad klokt av dem att ta hjälp av en vuxen som kan hjälpa dig! Mycket snällt, klokt och moget av dem! Och vad bra att du gick till din skolsyster! Och vad bra att hon skickade remiss till BUP och vad bra att du gick dit!

Och här kommer vi till en viktig sak. En jätteviktig sak: Fortsätt att gå till BUP!

När man mår som du beskriver är det så viktigt att man pratar om det med någon vuxen. Det är jätteviktigt att tala om hur man mår, att sätta ord på det där svarta som molar och gör ont. Genom att prata om det stora svåra kan man göra det lite tydligare, lite mer hanterbart, vilket ofta i sin tur gör att det känns som att det ”krymper” lite.

På BUP vill vi ofta börja försiktigt. Vi vet att det kan ta en stund att bygga upp ett förtroende för en behandlare. Så det kan ta några gånger innan man kommer in på det allra viktigaste. Och det kan ta ett tag innan man märker skillnad, innan det går att göra några förändringar. Men utan att du pratar om det med någon, så kommer det inte att ske någon förändring alls. Så ha tålamod, och fortsätt med din kontakt på BUP (kanske du kan visa din behandlare det brev du skrivit hit?).

Sen vill jag ge dig ett tips till (som du kanske redan vet). När man mår som du beskriver är det extra viktigt att ta hand om sig. Att försöka äta bra, röra på sig lite varje dag, sova ordentligt och göra något man tycker om. Om inget känns roligt för stunden, så får man gå på det som man vet att man tyckte om förut och liksom nästan tvinga sig. Det är jätteviktigt att göra positiva saker. När man gör saker skingras tankarna och man får nya intryck som gör att hjärnan kommer loss lite ur sina negativa spår och börjar fungera i lite positivare banor. Kan du ta din tvillingbror och/eller bästis till hjälp med detta?

Och en sak till. Jag tänker att ditt liv visst har börjat. Att må dåligt är tråkigt nog en del av livet, en smärtsam del i att vara människa. Ingen kommer undan att må dåligt någon gång. Det viktiga är att man tar ansvar för hur man mår och tar hjälp och försöker hitta bra sätt för hur man ska vända det till det bättre.

Att lära sig hur man själv funkar kan ta lång tid, ibland hela livet. Det viktiga är att man försöker och inte ger upp.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta