Okej att begå självmord?

Hej. Jag är 18 år. Jag orkar inte med mina föräldrar, hatar min stora syster och resten av min släkt. Jag tycker helt enkelt inte om personerna. Jag brukar tjafsa med mina föräldrar minst två gånger om dagen, oftast för att de frågar en fråga som jag redan har svarat på. Jag vill gärna flytta hemifrån, men har inte den ekonomin. Jag kan få väldiga humörsvängningar och vill ofta skada mig själv (jag brukar slå mig själv då). Jag är adopterad och har bott på barnhem de första 2 åren i mitt liv.

Att begå självmord har varit aktuellt för mig i snart 5 år och jag har även försökt att stypa mig själv. Men min mentalitet är försvag för att jag ska kunna döda mig själv.

Är det okej att begå självmord i ett sådant här läge? Jag ser inga andra utvägar. 

Självmordärsnartettfaktum

BUP svarar:

Hej och tack för ditt tydliga brev!

Mitt svar på din fråga är förstås Nej, det finns andra utvägar. Vilka de kan vara ska jag återkomma till lite senare.

Du beskriver kort din bakgrund, två år på barnhem och adopterad. De uppgifterna pekar på att du har ett komplicerat bagage med dig i livet. Tillsammans med vad du skriver om nuläget ligger det nära till hands att likna dina känslor både inför dig själv och inför dina två uppsättningar föräldrar med ett svårmanövrerat pussel. Och vem har du själv blivit mitt i allt detta, för svag mentalitet, förtjänar att bli slagen, att dödas? 

Nej, sådan är du säkerligen inte. Men du verkar bära på oerhört mycket ilska som troligen kommer från de villkor och förhållanden du haft under dina uppväxtår. Kanske känner du till varför du inte kunde leva med dina biologiska föräldrar och kanske vet du något om barnhemsmiljön? Men oavsett detta kan en sådan start i livet innebära mycket stora påfrestningar för ett litet barn. 

Det viktiga för dig blir nu att hitta dig själv, det som finns bakom ilskan och impulserna, det som är skört och gömt långt där inne. Det som inte får skadas mer, men blivit så svårt att komma åt. 

Tillbaka till utvägarna. Du skriver inget om ifall du vet något om varför du blev bortadopterad. Många i din situation söker sig tillbaka i tiden för att förstå eller kanske återknyta kontakter. Du är så arg så det kanske inte är läge för det. Har dina nya föräldrar hjälpt dig att få veta mer om vem du är och var du kommer ifrån? Är du alltför arg på dem för att fråga? Du blir irriterat på deras frågetjat, men kan det vara deras försöka att komma närmare dig? Vill du det eller värjer du dig? 

Jag har fokuserat mycket på adoptionen och kanske är jag fel ute. Men i vilket fall så finns många utvägar, jag har beskrivit några. Om du är för arg, dina känslor så inkapslade att de blockerar dig så behöver du professionell hjälp. Du är nu över BUP:s åldersgräns men kan söka hjälp hos vårdcentralen, vuxenpsykiatrin, eller ungdomsmottagningen där du bor. Ungdomsmottagningen har en sajt som handlar om olika aspekter av adoption.  Det finns förstås privata alternativ, men då måste dina föräldrar stå för kostnaden (ca 1000-1200 kr/besök). Ett annat alternativ är också Svenska Kyrkan som på sina håll har psykoterapeutisk verksamhet till rabatterat pris och arbetar icke-konfessionellt, alltså inga krav på tro.

Om självmordskänslorna blir alltför påtagliga ska du ringa Självmordslinjen, 901 01 öppet kl 6-24.

Så det finns alternativ. Jag hoppas du prövar dig fram och hittar det fina och ömtåliga som döljer sig därinne.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta