Min pappa har svikit mig så

Jag lever ständigt i det förflutna och har det svårt att återgå till verkligheten. Jag tycks inte kunna bli glad igen.
Min pappas förflutna jagar mig. 
Hur kunde han?
Hur kunde han svika sin familj så pass?
Hur kunde han komma hem och lägga sig i bredvid min mor, när allt han hade gjort om dagen var att ligga runt och röka på?
Hur kunde han leva med detta?
Hur kunde han hålla bort sanningen från mig?
Hur kan han tro att jag fortfarande skulle vara hans dotter?
Självklart är jag hans dotter fortfarande, men inte till 100% i hjärtat längre. Jag hade ingen fader gestalt som liten. Och det saknade jag, mycket. Men idag då? Behöver jag en?
Hur kan han inte visa något ånger? Eller åtminstone be om ursäkt för att tömma mig på allt hopp och tro? Han svek mig, och min familj. Anna som liten tyckte han var en superhjälte, hur cool som helst och världens bästa pappa, kan ni tänka er hur det känns när den avbilden spricker tillsammans med verkligheten?
Jag har förlorat så lite i mitt liv, men det är tufft. Och jag är ingen stark människa.
Jag gråter tyst om kvällarna och sätter upp en tjock fasad framför mig när jag går till skolan med ett leende på läpparna, det inte många som förstår att allt är en överlevnads teknik.
Det är så jag överlever. Jag försöker vara den glada Anna, tjejen jag var innan sanningen kom fram, och då glömmer jag för en stund. Sen kommer jag hem, och hör något nytt. Pappa har ringt stupfull, ljugit osv. Det är aldrig nog.
Ibland känner jag ingen livsgnista, jag känner inte hoppet. Hoppet om mänskligheten kanske finns där ute, men jag har svårt och se det. Jag har svårt och låta någon komma mig nära, jag har inte haft en kille sedan allt, jag kan inte lita på han. Jag har avvisat killar så mycket att jag själv inte märker när jag spelar svår, och sen gr yubblar jag över varför jag inte har någon kille, men hur ska jag släppa det och fortsätta mitt liv? Hur ska jag bli den glada Anna igen?
Men jag är inte självmordsbenägen, jag tänker inte ta den enkla vägen. Det vill jag inte utsätta min familj för. Föräldrar skall aldrig behöva begrava sina barn. Jag vill ta mig igenom detta, jag vill kunna gå vidare. men det är så svårt när jag inte kan sluta grubbla och analysera saker och ting. Ibland behöver jag rast från min egen hjärna.

Men om saker och ting händer för en anledning, varför händer då detta mig? Som bara är 16 bast?
För att visa att livet inte alltid är vad det ger? Eller att allt inte är som man tror det är? Eller helt enkelt att saker och ting förändras, människor gör misstag, och ja, det vet jag, det har jag gjort många. Men man kan åtminstone be om ursäkt för dem.
Varför händer detta vår familj då? Mammas sambo Mats, kom in i mitt liv för exakt 9 år och 2 dagar, och han har varit den fader jag saknat, men han bad inte om någonting sånt här? Men ändå är det han som håller upp familjen på en tråd. Det är han som kämpar för oss, och som får oss att kämpa. Det är han som får mig att hoppas en smula igen.
Jag är evigt tacksam för han, utan han hade vi nog inte mått så bra som vi ändå gör idag. Om jag hade haft en tro hade jag trott att han var skickat från ovan. Han har räddat oss alla, utan att han själv vet om det.
För vi har det bra, det får man inte bortse ifrån, andra har det bättre och andra har det sämre, men vi alla har våra hjärnspöken. Det får man helt enkelt leva med. Det är inte alla som har turen att ha en sådan fin familj som jag har. 

Men ibland kan det vara väldigt svårt att hålla dem postitiva tankarna uppe och jag förlorar ofta ''mig själv'' .

Jag klarar inte av att bearbeta detta själv längre.

Anna

BUP svarar:

Hej Anna!

Din pappa var din idol när du var liten och jag förstår det som att du tyckte väldigt mycket om honom och förmodligen gör det än idag, eftersom du fortfarande blir så sårad och ledsen av hans handlande.

På din beskrivning låter det som om din pappa har problem med missbruk. Jag vet inte om du försökt beskriva för honom hur du känner. Han verkar inte förstå vad det har inneburit för dig och kanske inte vill förstå det heller. Det är, som du säger, svårt att se någon mening i vad som hänt. Det är väl så att han inte klarat sitt eget liv och inte förmått se den plåga det varit för dig.

Det finns en sida, Drugsmart, där det finns möjlighet att chatta med någon som har erfarenhet av hur det är att vara anhörig till den som missbrukar. Jag tror att du delar dina grubblerier med andra som varit med om att hoppas och ständigt bli besviken. Det kan också vara bra att höra hur andra har hanterat liknande situationer.

Du har en fin familj runt dig och det låter som du har stort stöd av dem. Kanske det är möjligt för mamma och Mats att skydda dig genom att inte prata så mycket med dig om pappas handlingar, utan diskutera sinsemellan. Om du känner att det skulle vara bra, så tycker jag att du ska prata med dem om det.

Om du känner att du behöver träffa någon och prata igenom dina upplevelser, så kan du vända dig till närmaste Ungdomsmottagning. Det är lätt att tankarna bara går runt i samma banor när man inte delar dem med någon. Det finns hjälp att få som kan göra det mycket lättare för dig.