Är inte deprimerad bara ledsen

Hej, jag är en tjej på 14 år, har ingen som helst aning om vart jag ska börja. Jag mår väldigt dåligt psykiskt om man ska säga så, 90% av tiden så tänker jag bara på hur jag ska ta mitt liv, visst jag kan skratta och vara glad men mitt från ingenstans kommer den där tomma känslan. Jag har ärr över hela mina armar och väldigt djupa på mitt ben, jag började skära mig för ganska precis ett år sen. Det började med att jag hade mått dåligt konstant i 3 år, och jag fick nog och tänkte att det skulle hjälpa o skära mig. Sen gjorde jag det när jag var arg på mig själv, när jag var ledsen, det var det första jag gjorde innan jag gick till skolan och det sista innan jag somna, tillslut blev det ett beroende. Det gick inte att sluta. Tillslut slutade jag, när mamma hade sett mina sår och jag hade fått den längsta utskällningen i hela mitt liv, och då ska ni veta att jag får utskällningar varje dag som varar i minst 10 min. När jag sedan hade slutat mådde jag lite bättre i en vecka, innan självmordstankarna började komma igen. Jag började prata med skolkuratorn men inget blev bättre, hon misstänkte depression men jag neka till det, då jag inte ville ha nån larvig diagnos. Men tillslut fick hag nog av att gråta flera timmar i sträck varje dag för att jag mådde dåligt, och jag bestämde mig för att göra ett sånt där 40 frågors test på internet, jag fick 40/40 och blev helt av mig i nån minut innan jag kom på att sånna där tester funkar inte, funkar inte alls.

Men jag kan fortfarande inte beskriva den där känslan jag har, för hur duktigt nått jag en gör är så har jag alltid en känsla av självhat, att nån är bättre än mig, att allt blir enklare om jag dör. För det kanske blir det. Jag tror inte att jag är deprimerad, jag tror att jag har varit ledsen några långa tre år, uppemot fyra år just nu. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att sluta må dåligt varje dag, skära mig funkar inte, vara med vänner funkar inte, promenader funkar inte, jag har provat allt men jag mår bara sämre. Finns det nån som kan hjälpa mig eller är det bättre ifall jag dör?

Lejla

BUP svarar:

Hej Lejla!

Ditt mejl väcker oro hos mig, men jag ser också hur klokt du tänker och vilken viljekraft du har! Låt mig först säga det är stort av dig att du av egen kraft kunde sluta med att skära dig efter en hemsk utskällning av mamma.  Det är inte många som på egen hand kan ta sig ur ett sådant beroende man hamnar i - som du också gjorde - när man börjar med självskadebeteende. Javisst, självskadebeteende kan med rätta kallas för beroende och du har fixat det! Men det är klart att det som ersätter detta skadliga beteende måste vara annat än återkommande självmordstankar, och det vill jag återkomma till.

Men innan dess vill jag också bekräfta hur smart du är när du blixtsnabbt upptäckte att diagnoser på nätet är inte mycket att ha. Och inte bara det, på nätet. Du har också helt rätt i att en diagnos i sig gör inte mycket varken från eller till. Diagnos är bara en benämning på någonting. Det är detta "någonting" som man måste ta itu med oavsett vad det heter.  "Någontinget" hos dig är att du har varit nedstämd, ledsen sedan flera år tillbaka. Orsaken till din nedstämdhet/ledsenhet som ska hittas och det är det som du måste hitta eller få bot för. Att vara deprimerad eller ledsen eller nedstämd är bara synonymer på samma tillstånd.

Men nu till innehållet i din nedstämdhet/ledsenhet! Du gråter mycket - det är igen symtom på samma ledsenhet. Och då måste jag fråga - vem kan trösta dig? Vem kan stötta dig? Vem kan du tala med om att du aldrig tycker att du är lika bra som andra? Hur kommer det sig att du gör jämförelser som leder till att du känner dig mindre värdefull, mindre bra än andra och konsekvensen blir att du hamnar i självhat?

Jag har inget svar på dessa frågor men jag misstänker att om du får "utskällningar varje dag minst 10 minuter" är det inte direkt bra för självkänslan och knappast stärker självtilliten och en positiv självbild. För det krävs nämligen att man får uppskattning, att man får bekräftelser, att man känner sig älskad och sedd som man är i sin hela person. Och det ska man helst få av dem som man själv älskar och som står närmast, dvs sina föräldrar i första hand.

Jag tycker det vore bra om du kunde ta ett lugnt samtal med mamma. Vad ser hon hos dig som är bra? Eller är det så att ni talar med varandra bara när hon hittar något som hon kritiserar? Jag vet att det förekommer i familjer men jag vet inte om det är så hos er. Jag undrar om det finns en pappa i ditt liv som kan stötta dig? Eller någon annan vuxen i släkten som du kan tala med.

En gång till: en diagnos löser ingenting, där har du rätt. Men samtal om hur man har det i sina relationer hemma och utanför hemmet, om man känner sig älskad och sedd eller ej och hur man kan hantera om det är så sorgligt att man inte känner det  - jag tror att det kan hjälpa.

Du är en ledsen tjej som ska få stöd, tröst och hitta nya vägar. Livet är inte alltid lätt och det finns ibland långa perioder när självmord dyker upp i huvudet som "en enkel lösning". Men döden ger ingen mening, meningen och lösningen hittar man bara i livet. Även om det kräver mod och kraft brukar det visa sig att det var värt. Jag är övertygad om att det kommer du också tycka med tiden. Var kan du få påfyllning av krafter?

Du har talat med kuratorn men det hjälpte inte. Så kan det vara. Men bara för att en kontakt inte gav dig det som du hoppats på behöver inte betyda att du inte hittar en bättre fungerande kontakt någon annanstans.

Återkommande självmordstankar måste tas på allvar. Ett förslag är att du talar med mamma (och/eller pappa) om att ni tillsammans söker hjälp hur ni kan hitta ett bättre sätt att kommunicera med varandra. Det kan ske på BUP eller på vårdcentralen som har psykolog/kuratorsmottagning eller på socialtjänstens familjerådgivning.

Om det inte är möjligt sök samtalshjälp på egen hand på ungdomsmottagningen. Det är ett ställe där många ungdomar får hjälp med sådana problem som du har. På nätet kan du chatta och få vidare vägledning till exempel på tjejzonen.se eller på bris.se eller på tilia.se.

Ja, jag är övertygad om att det finns hjälp för dig på de vägar jag rekommenderar. Och nej, det är inte "meningsfullt" eller bättre att dö, du kommer att hitta många bra saker i livet som du själv tycker är värt att leva för. Som jag skrev i början av mitt svar visar du så många tecken på att du är en begåvad och viljestark tjej att jag inte tvivlar på att du - trots dessa svåra år - kommer att lyckas med ditt liv.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta