Skäms över hur omogen jag är

är tretton år, har hela mitt liv blivit daltad med. jag har blivit ständigt tröstad, ömkad och medliden. det har lärt mig att tycka synd om mig själv, att gilla det ansvarsbefriande, sjukrollen, att känna mig hjälplös och som ett offer. och att vilja ha kvar det så. jag vill va den som det är synd om, den stackaren som är hjälplös som det inte ens är nån anledning att försöka för. min pappa har fört över värderingar att man alltid ska trösta, att man inte ska pusha någon det allra minsta att göra något. defensivitet mot någon som antyder något sånt. vi ska bara stanna här, tas om hand om, älskas, tröstas. det är inte alltid lätt. ett medömkans, gulligt ansikte om jag gråter men jaha, du mådde inte dåligt, ok - tillbaka till att vara disträ och få mig känna mig inte lyssnad på, inte intressant nog. kanske är det därför jag drömmer om att berätta för folk hur deprimerad jag är. jag vill vara intressant nog. att de ska lyssna, och tänka motsatsen mot min pappas ”jaha, så du mår inte dåligt?” det är också pga allt detta jag lägntar efter att få en diagnos, helst en icke-kristnas personlighetsstörning, en neuropsykiatrisk diagnos men också vilken annan klinisk diagnos som helst. ett löfte om att jag inte kan göra nåt mig själv så det är ingen ide att ens försöka. lita dig tillbaks och ha en ursäkt för allt. inte fått några konsekvenser från mina föräldrar, får alltid som jag vill om jag bara gnäller nog länge blir servad som en drottning. bokstavligen kan de hålla upp mat för mig om jah är ledsen. osjälvständig, odisciplinerad, lat och egoistisk - ändå händer ingenting. är elak mot min mamma hela tiden för vet att hon fortfarande kommer serva och älska mig villkorslöst. har dåligt samvete men njuter ändå i stunden. har aldrig fått nån konsekvens från mina föräldrar. hjälper inte till med nånting hemma, till och med när jag gör snacks till bara mig själv kan jag skita i att ställa in maten i kylen för vet att den kommer va borta när jag vaknar. jag kan bara strunta i vad mina föräldrar sägeroch inget händer. vem fan är jag? kommer ju inte förbättra mig själv för har så jävla dålig work ethic. hatar mig själv. mamma brer mackan för mig. plockar undan det jag plcokat fram, har aldrig behövt diska ellr plocka undan till diskmaskinen. tvättar och sorterar min tvätt t mig. bär in den om jag inte gör det tillräckligt länge (det här vet jag ju också och tar användning av). väcker mig på morgonen. letar efter saker åt mig så jag slipper. städar mitt rum om jag inte gör det och det måste bli rent. köper vad jag vill eller behöver ha till mig (mensskydd, om jag ber om snacks, hörlurar etc) har bäddat min säng ända tills för några månader sen då jag fick mensfläckar på madrassen jag inte har berättat om för mina föräldrar. får kort sagt allting på en silverbricka och kan luta mig tillbaka. vill göra nåt åt detta men kan inte förmå mig, viker mig för latheten och den lätta vägen. är typ rädd för allting, känner mig inkapabel att göra nånting eller klara nånting själv. blir så håglös och frånvarande. kan ju liksom inte vissa saker, som diska ordentligt. att göra nånting ensam på allmän plats/när det finns människor som tittar har jag utvecklat en rädsla för. brukar säga att jag inte kan hantera ”situationer”, typ som ifall mitt busskort inte skulle funka. är rädd för tex passkontroll ba ifallatt nåt skulle gå fel. har aldrig rest så själv men när jag reser med mina föräldrar håller jag dom i princip i handen. är rädd att plastpåsen ska gå sönder om jag går med pant eller matpåsar och gnäller som ett litet barn, stanna hos mig, gå inte så långt fram, tänk om det går sönder. vågar knappast gå med pant och så själv. många situationer vet jag hur jag ska hantera, men känner mig bara förlamad, inte som ångest, bara lugnt avstängd från världen, kan bara beskriva det som håglöshet. känner mig ba förlamad. det blir också så med barn, kan liksom inte hantera att va med dom, blir så stel, får prestationsångest att ha kul med mina småkusiner och så men såfort jag är med dom stängs jag bara av, blir helt frånvarande. kan liksom inte svara dom properly, har mycket åsikter om hur man har en balanserad barnuppfostran som får baren känna sig respekterade som individer mm men kan inte leva upp till nåt av feta själv och har därför typ strykit att va förälder från min framtid. om barnen bråkar och klänger kan jag inte hantera det, försöker bara dölja det, sitter tyst och ger in för vad fan so min är - oavsett om dom inte vill gå iväg från parken när vi är ute eller om dom sitter och nyper min arm vid matbordet. vill sopa allt under mattan och bara försöka får det se ut som situationen är under kontroll för de runt omkring oss som tittar. vet att detta är jävligt dåligt för barnen, och att det delvis är såhär mina föräldrar gjort som lett mig till att vara som jag är. är emot sånt här beteende (vill inte ha auktoritär stil men inte såhär) men känner mig så oerhört oerhört oerhört passiv. vet inte hur jag ska förklara. min värsta mardröm är att behöva vad ensam med ett barn på allmän plats. tänk om dom springer iväg? tänk om dom börjar bråka med nån? tänk om dom börjar skrika om dom inte får en glass? jag är den som skulle köpa glassen direkt då för blir så stressad. har antagligen ärvt det från min pappa. min strategi om det kommer problem är typ att blunda och igga det, är van vid att nån annan löser. har alltid haft det lätt i skolan så pallar numera bara försöka på max en halv lektion/en kort läxa. vad ska jag göra? vill kunna vara fri och bestämma själv, men måste bli mer självständig på vägen! skäms över hur omogen jag är, vet att jag kan göra mer men det bli inte så! enklare att bara ta tillvara på att mina föräldrar är så ”snälla” utan att jag behöver göra något, liksom. Vad ska jag göra?

vem

BUP svarar:

Hej!

Du ger mig en mångfasetterad bild av din situation i hemmet med föräldrar som har totalt "ansvarsbefriat" dig och de negativa konsekvenser som det ledde till. Det finns dock ett starkt inslag av du ändå inte är så hjälplös som du många gånger och i olika situationer upplever dig själv. Detta inslag är själva ditt mej. Du formulerar en begynnande uppvaknande och en definitivt mogen insikt om att så kan det inte fortsätta. Det betyder att du har den viktigaste förutsättningen att du i framtiden tar mer kontroll över hur du kan utveckla dig till en mer självständig person med självrespekt och självtillit. De är sunda målsättningar som du har och att du har de det framgår också av dina rader.

Du har tydligen funderat mycket på vad dina föräldrars uppfostringsmetoder gjorde med dig. Du har helt rätt i att det var många saker som blev helt fel. Barnen behöver möta motgångar, barnen behöver lära sig att stå ut med obehag, barnen behöver lära sig att hantera frustrationer och känna på att de kan lösa problemen, vad det nu än är: att gå själv på toa eller att kunna sova över hos någon eller att ramla och resa sig utan att tröstas på direkten. Det är en del i frågan.

Det andra är att barnen behöver också uppriktighet från föräldrarnas sida och våga se det som är svårt som just svårt utan att förneka det, det som är obehagligt är just som obehagligt utan att bagatellisera eller vifta bort (som du säger din pappa brukar göra). Kort sagt, att kunna möta verkligheten som den är.

Jag vill ge dig rätt även i det att brist på ovanstående riskerar att leda till att barnet blir osjälvständig, vågar inte pröva på saker, att många delar av verkligheten skrämmer och leder till oro och ångest. Visst ska man älska sina barn villkorslöst - det är det naturliga. Kärleken till barnet är inte villkorad men det betyder inte att barnet ska förskonas av allt och vara hindrat i att upptäcka och lita på sina egna krafter, alltid motsvarande barnets ålder.

Du beskriver en rad av situationer när du känner dig bortkommen, drabbas av obefogad rädsla - och du ser också klokt och nyktert att det är obefogad. Det är också ett viktigt moment för dig på vägen till att uppnå självständighet. För det kan du göra men det kräver jobb och ansträngningar.

Du funderar mycket kring din relation till barn och du ofta känner dig handfallen inför deras beteende. Det är inte helt klart för mig i vilka sammanhang du är inkopplad i att vakta barn, kanske gå med dem till lekpark eller hur ofta är det så att du bara är ute, observerar barnen och i tanken provar hur du skulle göra med dem. I alla fall tycker jag inte att du i nuläget ska bekymra dig av hur du skulle bli som förälder. Det är långt dit och du är absolut inte klar med din utveckling. Snarare skulle jag säga att du börjar med att medvetet utveckla din personligt. Det är många barn som på ett eller annat sätt har en ogynnsam uppväxt med knepiga föräldrar. Det finns tyvärr föräldrar som inte kan leva upp till sin föräldraroll, de kan missbruka, misshandla, vara kärlekslösa, eller som det verkar vara i ditt fall, ge för mycket av omsorg och missförstå vad en sund uppfostran betyder. Och ändå växa upp till väl fungerande människor. Det är fullt möjligt för dig med!

Jag tycker att det i alla högsta grad är nödvändigt att du får hjälp i din strävan efter att forma din självständiga personligt. Som jag redan nämnde i mitt resonemang har du de viktigaste förutsättningarna: motivation, insikt och mål och ett reflekterande, analyserande tänkande. Dessutom har du visat i din skolgång att du kan klara en rad krav utan större svårigheter även om du nu ser en nedgång. Ännu viktigare är att du fångar upp dig själv innan svackan fördjupas.

Jag tycker att du ska vända dig till ungdomsmottagningen för samtal. Du behöver definitivt en samtalspartner som stöttar dig i att vidareutveckla dina tankar och besegra din ångest och oro för framtiden samt i olika aktuella, vardagliga situationer. Som hjälper dig att inte välja den minsta motgångens väg och låta det bara fortgå. För det blir inte bättre av det.  Behandlarna på ungdomsmottagningarna är erfarna och möter många ungdomar med mycket varierande problem, ditt problem är ett verkligt problem som du behöver hjälp med. Inte istället för det men ytterligare möjlighet är att du går in på tjejzonen.se där du kan via chatt få mer stöd och uppmuntran när du slår in på nya vägar till självständighet.

Vår uppväx och uppfostran påverkar oss alltid i mångt och mycket. Men det är inte ödesbestämmande. Det är väldigt väldigt många som kan intyga. Du kan kanske gå till biblioteket och fråga bibliotekarien att om en bok som handlar om en knepig uppväxt och hur det har blivit sen!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta