Är det värt att fortsätta?

Tjena

Vet inte om det är värt att fortsätta...

Ända sen jag flyttade bort från min mamma för några år sen så har jag försökt och kämpa mot alla möjliga negativa tankar men även fast det har blivit lite bättre så känns det fruktansvärt. Förutom ptsd pågrund av misshandel så har jag äs och andra diagnoser relaterade till dessa. Har försökt att kämpa i flera år nu men känner inte att jag mår så jätte mycket bättre. Sammtidigt som jag vill kämpa så känns det så svårt och jag orkar inte. Är det ens värt att fortsätta? Orkar inte kämpa nå mer då det oftast bara blir så att en sak blir värre när nått annat blir lite bättre.

Alla säger att man ska göra saker man gillar för att må bättre med har inte särkillt många hobbys och den hobbyn jag har påvärkas negativt av äs. Ofta när jag tränar slutar det med att jag tappar balansen och inte kan se nått, varför blir det så?

Känner inte att det är värt att kämpa när det inte finns nått positivt att kämpa för. Orkar inte nå mer och vet inte vad jag ska göra längre. Allt känns meningslöst och värdelöst. Vill bara gråta och dö.

T...

BUP svarar:

Hej!

Du skriver ett mejl som tyder på djup ledsenhet, nedstämdhet, till och med hopplöshetskänslor. Du skriver inte många detaljer, till exempel hur det kom sig att du flyttade från mamma och varför (misshandel kanske?); hur och vem har tagit hand om dig efter att du har flyttat. Har du på något sätt kontakt med henne och om inte hur mycket du ändå längtar till henne. Och så vidare, många frågor som du här omöjligen kan svara på. I mitt svar måste jag alltså hålla mig till lite allmänna formuleringar.

Du berättar en rad allvarliga psykiska problem som vart och ett kräver professionell hjälp, antagligen regelrätt terapi: du lider av PTSD efter misshandel, du har någon typ av ätstörning som driver dig så långt att du nästan svimmar på träning. Båda dessa problem kan motivera att du mår dåligt, känner dig orkeslös, kanske känner tomhet, meningslöshet, är gråtfärdig och deprimerad. Det är komplicerade sammanhang jag talar om. Dessa känslor kan vara båda orsak och konsekvens av alla omständigheter och faktorer du nämner i ditt mejl.

Du skriver att du får goda råd i din omgivning om hobby, positivt tänkande och liknande men det räcker inte på långa vägar för dig. Alltså hamnar vi tillbaka på frågan: har du någonsin fått professionell hjälp? Vem ställde diagnosen PTSD och ätstörning? Om man får en sådan diagnos inom vården är vårdgivaren också ansvarig för att ge vård som krävs för att patienten blir fri från sitt lidande och tillfrisknar.

Låt mig samtidigt säga att det finns en strimla hopp bland dina rader. Du visar en imponerande mognad när du kan se att saker och ting inte är bara nattsvarta, att det ibland känns bättre men sedan sämre igen. Men det varierar i alla fall och det är poängen!

Är det värt att fortsätta att kämpa frågar du. Mitt svar kan inte vara annat: definitivt. Men varför frågar du? Jo, för att du kan och du kommer att få ett liv som inte bli något smärt- och problemfritt men ett liv där det "bättre" får större och större utrymme, varar längre och längre perioder.  Nej, det säger jag inte för att ge dig falska förhoppningar, ännu mindre något löfte. Men jag vet av yrkes- och livserfarenhet att ungdomar som hade det extremt svårt under sin uppväxt hittat rätt i livet, hittat sig själva, byggt goda relationer och fått tillfredsställande arbete. Och som i backspegel tyckte att det var värt att kämpa.

Men det stora men-et är: man, du, behöver mer stöd i din kamp. Som jag skrev ovan: mina råd skulle hänga ihop med vilka vårdkontakter du tidigare hade. Om du hade någon sådan på BUP eller på vårdcentral eller på något annat sälle kan du alltid återuppta denna kontakt. Många behöver påfyllning av tidigare vård, förnyad samtal eller så kallad "boosterterapi". I din ålder kan du söka hjälp på egen hand både på BUP och på vårdcentral. Det är avgörande att du ärligt säger vilka problem du i nuläget brottas med, inte skämmas, inte förtiga eller bagatellisera. Man kan inte ge vård för något man inte har vetskap om, det tror jag du förstår mycket väl.

Om du inte hade någon sådan vårkontakt tidigare måste du söka hjälp nu och som sagt, du kan göra det överallt själv även om det är bättre om någon vuxen i din närhet bistår dig. Du vet säkert att du alltid kan vända dig till ungdomsmottagningen oavsett om du tidigare varit där eller inte.

På nätet kan du chatta anonymt och få vidare vägledning samt råd på tjejzonen.se eller på bris.se eller på tilia/få-stöd. Det kan vara värdefullt och kännas bra att få uppmuntran, stöd och kloka ord på det sättet. Det tänker jag inte som något som ersätter vård utan något som kan vara hjälp till dig på traven att gå vidare till en vårdkontakt på något av de ställen jag ovan nämnde. Hur svårt, hopplöst det stundom kan verka är ditt liv viktigt och du ska ta hand om detta viktiga liv. Det kommer de dagar när du blir tacksam över dig själv att du gjorde det.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta