Vet inte vad jag vill göra

jag ser ingen mening med livet sen flera år tillbaka, jag vill skita i skola och utbildning, mina föräldrar försöker hela tiden att motivera mig men jag blir bara arg på de och drar mig tillbaka. Det enda som jag tycker om att göra är att spela dataspel, fast det börjar bli tråkigt ibland också. Ofta orkar jag helt enkelt inte att gå ut. På sommarlovet har jag haft mer kontakt med mina dataspelande kompisar och vi har gått på bio, badat, haft LAN och annat, och jag trivdes ganska bra. Nu har skolan börjat (alla går på olika skolor och utbildningar) och jag orkar inte längre någonting. Jag vet att jag inte klarar kraven, så fort jag har missat en viktig sak i skolan så ger jag upp och går hellre inte alls dit längre. Jag vill inte studera, inte jobba, inte tjäna pengar - men jag vet inte vad jag vill göra.

ES

BUP svarar:

Hej ES!

Du verkar verkligen rådvill. Det framgår av dina rader att du inte känner motivation eller lust till någonting och att det har pågått på det sättet sedan en längre tid tillbaka.

Jag förstår att du har föräldrar som bryr sig om dig men deras uppmuntran  räckte inte till för att du skulle kunna se något mål och riktning med dina studier och för framtiden.

Du har ändå haft det roligt under sommaren med några kompisar som du skaffat dig via dataspel. Ni träffades också i det verkliga livet och du trivdes med dem. Jag poängterar detta för det är viktigt att se att du kan hitta glädje och ha det roligt. 

De verkar som att du blir så håglös och omotiverad när det kommer in krav i din vardag. Det är svårt att gissa vad är det som gör att det blir så för dig. Det kan handla om många, många olika saker. Till exempel att du kanske är rädd för att misslyckas om du sätter upp något mål?

Det är också ganska vanligt att man innerst inne har ganska högtflygande ambitioner men känner att "så långt kommer jag i alla fall inte" och då ger man upp helt och hållet.
Det kan också handla om någon typ och grad av depression. Det var bara några gissningar av mig. Det kan vara helt andra saker, andra omständigheter i sitt liv som påverkar dig.

Det är ändå jätteviktigt att du söker hjälp med detta. Både för hur du ska må nu men också för din framtid, förstås. Du är 18 år och du kan alltså inte gå på BUP.

Men du kan ringa till BUP eller till vuxenpsykiatrin och fråga om det finns en så kallad "Ungavuxna"- mottagning där du bor, och i så fall ta kontakt med dem.

Ett annat alternativ är att du vänder dig till ungdomsmottagningen, UMO. De tar emot unga med varierande problem och kan hjälpa dig med direkt samtalskontakt eller vidare vägledning till  någon annan vårdgivare om det så behövs.

En del vårdcentraler erbjuder också samtalskontakt och medicinsk behandling samtidigt. Det är en tredje möjlighet du kan prova.

Försök och samla dina krafter och sök hjälp! Ta stöd av dina föräldrar i ditt försök, även om det är du själv som ska ringa eftersom du är myndig.