Tvångsbeteendet gör livet tungt och jobbigt

Hej Bup!

Är en tjej på 14 år, börjar åttan till hösten, och jag har problem.
När jag var liten hade jag många "tix", gjorde t.ex ljud för att det kändes bra, sedan slutade jag ett tag men när jag började femman igen så startade det. Det hela började med att jag trodde att något dåligt skulle hända, så jag började dra i handtagen och stirra på saker för att då skulle det dåliga "inte hända" och det har varit så nu sedan dess att jag har hållit på sådär fast på senaste tiden har det eskalerat under bara de senaste månaderna. På ungefär varje föremål jag rör vid måste jag ta på cirka 40 gånger sammanlagt innan jag kan låta det vara igen och jag har ritualer jag måste göra. En av ritualerna är i mitt rum och den tar ca 10-15 min att göra som jag gör på nästan varje kväll och då får jag ångest och börjar gråta. Jag borstar aldrig tänderna innan jag ska sova eftersom att det är värst på natten (då jag känner mest oro för att något hemskt kommer hända) eftersom att sist jag gjorde det behövde jag stanna upp och ta på massa föremål, det tog 25 minuter. Dock så kan jag borsta tänderna och så på dagen, bara inte när jag är ensam. Jag kan inte heller gå ut ensam längre för då måste jag stanna efter nästan varje steg jag tar och stampa 20 gånger på vägen eller vad jag nu går på, sist jag var ute ensam gick jag fram och tillbaka på en väg för att gå genom en och samma vattenpöl fler än 6 gånger (har något emot numren 3 och 6, de ger typ otur) så jag kan inte göra något alls 3 eller 6 gånger utan att känna mig orolig. Men grejen är att mina tvångsbeteenden tar över mig, och det är inte så att jag inte vet om att inget kommer hända om jag inte utför tvångshandlingen, såklart kommer inget att  hända, jag styr inte universum och universum bryr sig inte ett dugg om mig eller vad jag gör. Men då säger min hjärna till mig, det är nästan som om jag kan höra en riktig röst säga "men Om?" och då gör jag det ändå. Vad jag än gör känns alltid som det sista jag kommer göra, jag kan inte skriva utan att mina tvångstankar ska bestämma mina ord för om jag inte lyder så händer det något och alla dör. Innan svor jag ibland men varje gång någon säger eller skriver ett svärord måste jag pussa på mitt finger två gånger. Min mamma säger att hon ska ta mig till bup (har tjatat på henne några månader) men hon gör inte det, jag kan inte gå ut ensam (förutom tvångstankarna så hade ja socialfobi när jag var liten och lite av det är kvar så kan inte ta mig dit själv) och dessa tvångsbeteenden gör mitt liv allmänt jobbigt och tungt och jag känner att jag verkligen bara vill bort från det, det är ett enda stort stopp för mig och jag blir så extremt begränsad. 

Snälla hjälp mig, ibland ligger jag bara och gråter och skakar över en känsla av att något fel kommer ske och det är svårt och det blir värre och värre. Ingen tar det på allvar. 

Spöket Laban

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver mycket omfattande problem som du med all rätt kallar tvångstankar och tvångshandlingar och som dessvärre börjar dominera din vardag. Du har också helt rätt i att du behöver professionell hjälp och det snarast möjligt.

Du skriver att din mamma känner till problemen men förhalar att ta kontakt med BUP. Det är inte alls bra. Jag vet inte varför hon gör så men jag ser att du mycket klokt och i klara ord kan förklara hur mycket du lider och hur mycket ditt liv blir ångestladdat och begränsat.

I mitt svar vill jag gärna bekräfta och stötta dig i att inte ge upp utan kämpa vidare föra att få professionell hjälp. Du har rätt till att få vård, att få bli av med ångest och tvång och i alla fall börja nå fram till en förbättring. Det finns mycket goda och effektiva metoder till behandling av dessa svårigheter - även om det kan ta tid att bli helt kvitt dem.

Jag vet tyvärr inte hur du kan utverka att din mamma tar problemet på så pass allvar som de förtjänar. Har du en pappa som också är vårdnadshavare till dig och kan hjälpa till med det?

Ett sätt är också att du själv ringer till BUP och beskriver problemen precis så som du har skrivit och tillägger att din mamma (eller och pappa?) inte ställer upp, åtminstone inte har gjort hittills. Du har rätt till att komma till BUP på ett bedömningssamtal på egen hand och du kan säga när du ringer ditt att du vill göra det. Sedan kan BUP skicka kallelse till dina vårdnadshavare och börja ett behandlingsarbete efter det. Det vore det bästa. Svåra tvångsproblem för det mesta förutsätter att familjen är med och ger stöd enligt vad man kommer överens om under behandlingen.

En annan väg till hjälpen är att du kontaktar ungdomsmottagningen. Där kan du få åtminstone hjälp tills du kommer till BUP eller så i bästa fall kan du få behandling där som kan visa sig vara tillräcklig effektiv. Ungdomsmottagningen kräver inte kontakt med föräldrarna.

Nuförtiden kan man också få hjälp för psykiska problem på vårdcentralen. Du kan ringa och fråga om de kan erbjuda det i ditt fall. Det kan du också göra på egen hand.

Det finns alltså olika vägar. Men jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att det allra bästa vore att komma med dina vårdnadshavare till BUP och påbörja en behandlingsarbete där. Fördelen med detta är att då kommer även dina föräldrar få råd och vägledning hur de ska hjälpa dig att kunna hantera den ångest och tvång du lider av.

Under alla omständigheter välj något av mina förslag för att få bukt med det värsta och mest begränsande tvånget. Du är medveten om problemet, du är motiverad till en förändring och dessa är de viktigaste förutsättningarna för att uppnå resultat. Det kommer du att uppnå.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta