Mina föräldrar bryr sig inte om mig

Hej! Jag är en tjej på 13 år. Jag misstänker att jag är bipolär. Mina föräldrar har aldrig brytt sig om mig. Jag bråkar väldigt mycket med de, speciellt med min pappa. Han är alltid inne på sitt rum. Han är bara där för att skälla på mig. Jag har alltid velat ha nån där som faktist bryr sig om mig. Jag ska inte klandra mina föräldrar för att vet att min pappa är väldigt stressad över sitt jobb och min mamma är bara oftast ledsen verkar det som. Jag och min syster bråkar hela tiden. Hon säger saker som får mig att koka, t. Ex. Säger hon att jag är en psykopat. Då vill jag slå henne för att jag blir så arg men oftast går jag in på mitt rum och slänger mig mot marken och gråter. Ibland när det blir för jobbigt skär jag mig. Jag försöker att sluta men det går inte. Jag har även sömnsvårigheter och sover väldigt dåligt, ibland glömmer jag hur man somnar. Mitt humör ändras väldigt snabbt utan förklaring ibland. Jag övertänker allt. Ibland är jag väldigt leden och vill döda mig själv. Igen vet om att jag mår dåligt och jag vågar inte berätta. Ibland är jag faktist glad, men då är jag väldigt glad. När jag inte kan somna kan jag plötsligt få för mig att måla mitt på natten. Ibland när jag är väldigt glad går jag till min syster och börjar busa med henne. Hon blir snabbt irriterad och skriker på mig eller slår mig. Då rasar mitt glada humör igen. Jag har massor av konstiga tics. Det känns inte som att nån skulle bry sig om jag försvan.

Kan jag vara bipolär?

BUP svarar:

Hej!

Låt mig ge dig ett rakt svar direkt. Du misstänker att du är bipolär men det du beskriver i ditt mejl är en familj som har problem med relationer. De vuxna sinsemellan, mellan de vuxna och barnen och som en följd av detta mellan barnen det vill säga, syskonen.

Jag är inte förvånad över att du misstänker en diagnos (bipolär) bakom din växlande sinnesstämning. Tyvärr lurar diagnostesten som man hittar på nätet många unga och även vuxna. Låt dig inte dras in i denna dåliga och skadliga diagnos-smitta. En sådan diagnos kan inte ställas förrän man har gjort en noggrann och professionell utredning av en massa omständigheter i ens liv, utvecklingshistoria och så vidare. Jag kan av samma skäl inte heller säga något om en eventuell psykiatriskt diagnos i ditt fall. Men det är inte någon diagnos som leder till en förändring i ditt liv utan att man tittar på de verkliga problem du mycket tydligt beskriver och man hittar lösningar på dem.

Din pappa är helt upptagen med sitt jobb och orkar inte ge dig (kanske inte heller till din syster) den omsorg, uppmärksamhet och tid tillsammans som du (och din syster) skulle behöva. Kanske hänger din mammas ledsenhet också ihop med pappas frånvaro i familjelivet.

Du skriver snällt att du förstår att din pappa är stressad på grund av jobbet och att mamma är ledsen. Det betyder att du på något sätt tar på dig ansvaret för deras beteende och stämningen i familjen. Men så ska det inte vara. Det är inte barnen som är ansvariga för ett väl fungerande familjeliv. Det är föräldrarnas ansvar under alla omständigheter, de måste kunna prioritera mellan jobb och familj, hitta utrymme för båda delarna i livet. Pengar måste man tjäna, så klart, men inte för priset att familjen mår dåligt eller till och med är olycklig.

Vad kan du göra i detta läge? Jag undrar om du kan tala med mamma, helt uppriktigt. Be henne om en stund när ni, bara ni två kan gå ut fika och tala. Du kan då säga dels att du ser att hon är ledsen, du är ju stor och är en kärleksfull dotter till henne. Och också att du saknar din pappa och en pappa som bryr sig och inte är otrevlig när han "bryr sig". Du kan också nämna det tredje problemet, nämligen att du och din syster inte hittar ett bra sätt att prata och skoja med varandra, att hon är taskig mot dig men att det kanske hänger ihop med att varken du eller hon mår riktigt bra. Om din mamma lyssnar på dig kan du säga också att du har skrivit till oss och du fick följande råd.

Först verkar det så att ni, som familj behöver reda ut hur ni kommunicerar med varandra, hur relationerna är, vem saknar vad, vad man öskar att få till i familjelivet. Om mamma går med på det kan hon tala med pappa och ni tillsammans kan vända er till socialtjänstens familjerådgivning och få hjälp med att reda ut och hitta nya strategier för de problem och mål som jag nämnde ovan. Det vore det allra bästa.

Om detta inte är möjligt måste du ändå få stöd och hjälp. I så fall är mitt första förslag att du tar konkat för samtal med ungdomsmottagningen dit många ungdomar går för liknande problem med sitt humör och komplikationer i familjelivet. Du kan också chatta med någon och få stöd och råd på tjejzonen.se eller på bris.se.

Det är bara bra att du tänker mycket, det gör alla kloka ungdomar som har modet att reflektera över sitt liv. Det är inte heller något dåligt i sig att du kan bli ömsom glad ömsom ledsen även om du inte alltid vet hur det kommer sig att det växlar. Vi är inte robotar, och det är inte alltid enkelt att veta varför man känner si eller så. Men det är viktigt att vi har någon att prata med, att bolla tankarna med. Därför fick du mina förslag.

När det gäller dina tics är det en lite annan fråga även om det kan också hänga ihop med det du beskrivit i ditt mejl. När du går till ungdomsmottagningen kommer de att kunna bedöma vad dina tics kan bero på och du får vidare vägledning angående denna fråga. Du kan också ta upp det med mamma  och ni kan vända er till vårdcentralen för en första bedömning. Men det innebär inte att de problem vi gick genom försvinner. Du måste samla kraft och mod och ta upp allt enligt mina hänvisningar, för att uppnå en förändring.

Det är möjligt!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta