Inte redo att gå vidare

Hej!..

Jag är så vilsen och vet inte vad jag ska göra... Under ca 1,5 års tid har jag kämpat mot ångest, stress, mina egna tankar och hjärnspöken. Typ när det värsta började gick jag i åttan och var hade så sjukt mycket ångest för att börja nian för att sedan gå vidare till gymnasium, vilket jag fortfarande är idag och nu är det ca ett år senare och jag har gått ut nian. 

Till en början när allt startade och jag började ha ångest och skadade mig själv (genom att svält och skära mig) dagligen sa jag inget till någon... Men sen berättade jag för mina närmaste vänner. Det blev inte så mycket bättre, jag började ha mer ångest för att jag var orolig att min bästa vän skulle lämna mig, dels på grund av att jag var deppig och vem vill ha en deppig kompis som drar ner en. Men sedan också hade jag en vän som typ "snodde" hon så jag blev ensam. Dessutom har/hade jag ångest över framtiden, jag ville inte börja nian som sedan skulle leda till gymnasium och till sist ut o vuxenlivet med jobb. Jag känner mig inte beredd/mogen för att böja det kapitlet i livet. Allt kommer förändras, jag kommer splittras från den klass som jag gått med, fått vanor/rutiner och funnit min "trygghet" i , jag är sjukt rädd för att förlora min bästa kompis som har hjälpt mig genom all denna skit, sedan med största sannolikhet måste jag flytta hemifrån, eftersom att där jag bor är det knappt möjligt att pendla till skolan.

Jag är och känner mig fortfarande som ett barn, jag är inte redo för allt som ska komma...  Jag var så orolig och hade sådan ångest så detta har lett till självmordstankar och skadebeteende. Kompisar har jag som haft mer tillit till än min familj, jag känner mig inte bekväm med min familj och har inte lusten eller förtroendet för att berätta om hur jag mår eller hur jag känner. Men när jag till sist tog modet till mig för att berätta för min mamma (min kompis var så sjukt orolig och hon ville att en vuxen skulle veta och att jag kände att jag inte orkade mer) blev det inte bättre. Vi bokade tid hos läkaren för att få remis till BUP för att kunna söka hjälp för mitt månde som då bestod av självmordstankar, självskadebeteende och ångest så klassades jag inte som tillräckligt allvarlig. Så jag fick boka tid hos kuratorn istället, vilket inte heller hjälpte eftersom den kuratorn bröt min tillit och berättade de vi pratade om för mina föräldrar, som jag inte har förtroende till. Så jag hade typ bara mina närmaste vänner som jag då och nu klassar som min familj. Eftersom jag inte kan stoppa tiden har detta bara fortsatt, dock har det börjat komma i perioder, under en viss tid har jag mått bättre, mindre ångest och faktiskt kunnat njuta. Men under andra tider har jag mått så dåligt med ångest 24/7, självmordstankar, har till och med stått vid järnvägsrälsen med ett tåg som skulle komma och självskadat. 

Nu är jag i en period där jag är helt tom... Har mer eller mindre ångest dagligen och det kan vara småsaker. Jag har som blivit beroende av att skärma mig, jag gör det inte lika ofta, men jag tycker att det är "kul", jag gillar såren som kommer efter, min kompis tycker att det är sjukt dock... Jag känner också att jag inte har en motivation, jag ser inte längre det roliga med livet, vad lever jag ens för? Saker som brukar va kul är inte kul längre, framtiden låter inte ens frestande och jag ser ingen mening med livet? Jag vill inte leva, jag vill ba dö eftersom jag inte ser poängen med allt. Men jag vågar samtidigt inte ta livet av mig, för att jag är feg, trots att jag stått vid rälsen och sett tåg komma. Jag är bara här..

Vad ska jag göra? 

Melliz

BUP svarar:

Hej!

Du skriver i ditt mycket välformulerade mejl att du har kämpat länga med olika problem som du dessvärre inte fått bra hjälp med. Jag kan bara beklaga att du har förlorat förtroendet för den kurator du har gått hos (på BUP?) för att hen berättade om innehållet i era samtal för dina föräldrar.

Inte för att jag vill bortförklara någonting behöver du kanske veta att kuratorer i skolan, på BUP eller på vårdcentraler har i grunden tystnadsplikt även gentemot föräldrarna av tonåringar, men det finns undantag. Undantaget gäller om det finns risk eller fara för ungdomens liv. Men det är självklart viktigt att man diskuterar med ungdomen i fråga varför man anser att föräldrarna måste få veta vilka problem barnet i familjen har för att kunna skydda sitt barn även mot sig själv. Det bästa är om ungdomen själv är med på samtalet med föräldrarna så att man tillsammans kan diskutera hur man löser problemen, vilket stöd föräldrarna ska kunna ge till sitt barn.

För ofta är det också så att det finns problem i familjen, i relationerna och man behöver hjälpas åt för att kunna förbättra atmosfären och kommunikationen i familjen. Du skriver också uttryckligen att du inte är "bekväm" med din familj. Om man har självmordstankar och även självskadebeteende är det oftast nödvändigt att ungdomen och föräldrarna stämmer av i närvaro av en behandlare vad man behöver göra för att ungdomen får en empatisk förståelse hos sina föräldrar och börjar trivas hemma. Det brukar vara i särklass viktigaste medicinen mot ångest som driver ungdomen till självskadebeteende i vilken form som det må vara.

Nu vet jag inte var någonstans du träffade en kurator. Om det var i skolan då vet jag att det är ovanligt att kuratorn kallar föräldrarna till samtal. Men hen kan tala med föräldrarna och ge råd hur man som familj kan få mer hjälp till exempel även på socialtjänstens familjerådgivning.

Om du däremot träffade en kurator på BUP eller på vårdcentralen vill jag gärna motivera dig att  inte ge upp kontakten. Det finns två alternativ som jag ser. Det första är att gå tillbaka till den kurator du tidigare varit hos och säga rakt av hur du känner och ni kan kanske komma överens hur ni kan jobba vidare; i vilken mån dina föräldrar ska vara med på vissa samtal så att du också hör vad som sägs och ni tillsammans får hjälp. Ofta behöver föräldrarna själva denna hjälp och rådgivning att kunna bemöta sitt barn utifrån barnets behov. Din mamma hjälpte dig med att söka behandling; det tyder på att hon vill hjälpa och stötta dig, att hon bryr sig.

Men om du absolut inte vill gå tillbaka till din tidigare kuratorskontakt (eller om du nu inte kan göra det pga sommarlov) kan du söka hjälp helt på egen hand  på ungdomsmottagningen. Dit söker sig ungdomar med liknande problem som du har. För det är uppenbart att du behöver mer stöd än vad du kan få av sina kompisar. Det är ju jättebra att du har en bästa vän du kan tala med. Jag tror inte heller att en god vän bara "tröttnar" på att den andra har problem. Men hur mycket en god vän än kan trösta har du ångest som kräver mer professionell hjälp.

Att vara skrämd av framtiden, av att behöva växa upp är inte så ovanligt. Vissa ungdomar reagerar med ökad oro och ångest på alla förändringar som utvecklingen och de nya stegen innebär. Då måste man få mer vägledning i vilka strategier man kan ha för att hantera utvecklingens utmaningar istället för istället för att skada sig själv. Därför rekommenderar jag att du väljer något av ovanstående förslag.

Ett mellansteg kan du också ta genom att gå in på bris.se eller på tjejzonen.se och chatta där med någon om dina problem i närmare detaljer. Du ska leva, du ska få tillbaka din förmåga att uppleva glädje och det kommer du att kunna göra om du bara inte ger upp nu och söker hjälp på de vägar jag föreslår.

Om dina självmordstankar kommer över dig kan du också ringa till självmordslinjen tel nr 90 101 eller akut gå till BUP. Det är kämpigt för dig, så har det varit länge och då är det svårt att tro på den som säger så som jag gör. Men du kommer inte att ångra om du följer något eller några av mina råd och du kommer stärkt ut ur denna kämpiga period i ditt liv.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta