Nedstämd eller bara lat?

Jag har under en längre tid känt mig nedstämd och haft mycket ångest. Nu har det även blivit svårt att befinna sig på platser med mycket folk eller i situationer där det ställs någon form av krav på mig. Det känns som att jag inte kan andas och jag gråter okontrollerbart. Jag upplever att det blir värre och vill helst bara vara hemma och sova. Mina föräldrar tycker jag är lat och är ofta arg på mig för att jag bara ligger i min säng och är osocial. Jag vill berätta för dem hur jag mår men vet inte hur jag ska göra. Depression ligger i min släkt och mina föräldrar använder min farmor som ett ”skräckexempel” och säger att jag kommer bli som henne när jag ligger i mitt rum och inte orkar städa eller gå ut. Därför känns det som att de inte skulle förstå och som att de skulle tro att min ångest är självförvållad pga lat och osocial. Hur kan jag prata med dom om det? Ska jag låta bli att prata med dem och söka hjälp istället?

AB

BUP svarar:

Hej AB!

Det händer tyvärr ofta att omgivningen misstolkar en viss passivitet och energilöshet hos en familjemedlem - som i ditt fall - som som lathet.
Jag kan inte säga att du har en depression eller om din ångest, rädsla för krav och din energilöshet kan förklaras av andra orsaker. Det är fullt möjligt.

Men det står klart att du inte kan fortsätta på det sättet och bara passivt vänta på att en förändring inträffar av sig själv. Snarare finns det risk att du får mer problem om du försöker undvika situationer som på något sätt känns för krävande för din nuvarande  energikapacitet.

Du behöver alltså söka och få hjälp både med bedömning av ditt tillstånd och någon form av behandling. 

Ja, jag tycker att det är bra om du ärligt talar med dina föräldrar och försöker att få dem att förstå att det handlar om ångest och andra problem du brottas med och inte att du inte vill (den vanliga missuppfattningen).
Att du verkligen vill ändra på det här kan du visa för dem genom att säga till att du bestämt dig för att aktivt söka hjälp.

Men oavsett att jag starkt rekommenderar att du talar med dina föräldrar (inte minst för familjeatmosfärens skull) måste du veta att du inte längre är beroende av vad dina föräldrar tycker när du söker vård. Du har fyllt 18 år,  du är alltså myndig. 
Det betyder att ingen annan bestämmer vad du ska tycka i frågan om din psykiska hälsa.

Ett första alternativ jag föreslår är att du vänder dig till ungdomsmottagningen som tar emot upp till 25 års ålder. De träffar och hjälper unga vuxna med liknande problem som du kämpar med.

Ett annat alternativ är att du ringer till vårdcentralen. Jag vet inte om du känner till att vårdcentralerna har fått i uppdrag att även ta emot patienter med psykiska besvär.

Därutöver kan du gå in på 1177 Vårdguiden för att få mer vägledning till någon av vuxenpsykiatrins enheter. BUP tar inte emot personer som fyllt 18 år.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta