Tippar på att jag har socialfobi

jag är en 13 årigtjej som har ständigt ångest, den är hemsk och förstör hela mig, jag vet inte varför jag har det eller vart den kommer ifrån, men den sätter mig i jobbiga situationer, jag känner ett obehag att sitta i klassrum och skolkar pga min ångest, skulle tippa på att jag har socialfobi, då jag får fruktansvärt mycket ångest och typ vissa ”symptom” så fort de är lite för mycket människor.

problemet är att ingen förstår att jag har en sån äcklig ångest och är djupt deprimerad, och jag är inte bara ledsen, för mig är det ett för användbart ord, det skulle inte beskriva hur jag känner mig, för jag känner mycket mycket mer en bara ledsen.

När jag väljer att inte gå till skolan, gångerna jag skolkat, då jag blivit hur arg som helst, då jag gråtit hur mycket som helst för ingenting, att jag inte vågade ringa till mina kompisar för jag kände en ångest över att dom skulle säga nej och ville inte vara i en sån situation som är stel för mig, jag förstår inte, det känns att det är uppenbart att nånting är fel på mig, men ändå har ingen valt att göra nånting.

jag är för feg för att säga att jag mår skit ansikte mot ansikte, eller ens prata eller chatta utan att vara anonym, därför utan att ens tänka på det själv, gör jag saker som jag i efterhand kan tycka det pekar mot det hållet, att jag kanske inte bara är lat eller jobbig, utan faktiskt har nått problem ingen förstår jag har.

vissa saker är väll uppenbara att jag inte mår bra, jag skolkar, jag överäter som tröst, eller äter ingenting för att jag inte tycker om min kropp, men vissa saker som att jag några gånger skadat mig själv, eller försökt hitta sånt som kan ta mitt liv, sånna saker vet inte ens nån om.

jag vet inte vad jag ska göra utan går runt med ångest och har grova sömnproblem som får mig vara trött på dagarna, är deprimerad och kan gråta utan anledning eller för att jag är jag, det förstör för mig och ger alla andra ett frågetecken och dom   blir irriterad på mig utan att kanske be nån hjälpa mig istället.

förlåt för mitt långa brev, hoppas du orkade läsa

anonymm

BUP svarar:

Hej!

I ditt brev skriver du ju om för dig jätteviktiga saker, då tycker jag att brevet får bli hur långt som helst. Jag orkade läsa igenom ditt brev inte bara en gång utan flera. Du är betydelsefull och viktig - glöm inte det.
Det var omtänksamt av dig att fundera på om vi skulle orka läsa, men du behöver inte be om förlåtelse för att du skriver ett långt brev. Nu över till ditt viktiga innehåll och din fråga.

Din ångest låter som ett stort problem för dig. Att uppleva att det är jobbigt att vara på platser där det är mycket folk är vanligt, men det begränsar ju ditt och andras liv. Då du känner dig tvungen att skolka på vissa lektioner har ju ångesten tagit över för mycket. Du skulle behöva få hjälp för att kunna klara av din skolgång utan frånvaro. Att kunna sova bättre så inte din trötthet påverkar din ork i skolan och på fritiden. Efter du skolkat kommer en jobbig känsla som du beskriver på ett fint sätt. Hur jobbigt du har det då du känner dig misslyckad, blir ledsen och känner dig nedstämd. Så här ska du verkligen inte behöva ha det. Det måste till en förändring.

Ett bra och viktigt steg att du skrev till oss. Dags att ta nästa viktiga steg. Vilket steg då undrar du kanske?

Att börja berätta om din ångest och tankar om att du kanske har socialfobi.

Jag vill i mitt svar till dig skicka med ett stort lass med hopp. Det finns många bra metoder att arbeta med ångest. Att få hjälp att hantera sin ångest på ett bättre sätt. Det finns bra hjälp att få om man kommer fram till att du har socialfobi.

Att du upplever dig som feg och har svårt att berätta hur du egentligen mår kan vi se som ett hinder. Vilket det också är, men om vi tänker att du kanske inte alls är feg utan mer ovan att prata om känslor med någon annan, har vi börjat rasera hindret lite grann.
Du måste (vilket sätt du än väljer) börja berätta hur du mår. Det går inte att läsa någons tankar och här finns tyvärr inga genvägar.

Om du känner att du inte kan prata med någon vuxen öga mot öga vill jag rekommendera att du kontaktar Bris. Är det ett superbra steg.

Är din skolkurator ett alternativ?

Du skriver ingenting om dina föräldrar i ditt brev. Var är dom? Har du kunnat visa att du inte mår bra? Har de sett dig vara ledsen. Frånvaron i skolan har de säkert noterat men kanske inte ställt frågan varför vad du inte var på den eller den lektionen?

Personalen i skolan måste väl också undra hur du mår?    

Jag tror du skulle må bra av att prata med någon vuxen om din ångest och förstå i vilka situationer du upplever att det blir jobbigt. Du har ju redan kommit på flera exempel. Använd dessa exempel om de fortfarande är aktuella.
Det är ju snart sommarlov så att hänvisa dig till skolkuratorn blir lite olägligt. Men det kan kanske vara möjligt i höst. Skolkuratorer är vana att prata med barn och ungdomar och är lätta att nå.
Det steget upplever du kanske som stort, men möjligt. Jag tror du fixar det. 

Lycka till! 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta