Känner mig så ensam och oälskad

Känner mig så ensam och oälskad

Hej! Jag har mått dåligt ungefär sen jag var 10 år så det har tyvärr varit många hemska och jobbiga år för mig. När jag var 10 så började också mycket bråk med min mamma. Allt började med att jag påverkades av min pappa som är alkoholist och sedan så blev det värre genom att även "förlora" min mamma många tillfällen då vi bråkade så mycket. Under alla de här åren som varit så har jag tyvärr gått igenom andra hemska och jobbiga upplevelser som har gjort att jag inte vill leva mer. Jag utvecklade en ångest som blev väldigt jobbig och livspåverkande, jag har även en djup deperssion. Jag har kämpat väldigt många år nu till att må bra, och vara fisk. Men nu orkar jag inte mer. Jag har pratat med så många olika psykologer och prövat olika medeciner men jag mår aldrig bättre. När jag var 10 mådde jag ganska bra men hade många jobbiga stunder. Nu mår jag dåligt varje dag och om jag har tur kan jag ibland känna ett litet hopp eller glädje. För varje dag som går mår jag sämre. Det är mycket som jag har gått igenom som fått mig att må såhär dåligt men jag vet inte riktig hur jag ska kunna formulera allting på bästa sätt men i det här fallet tror jag ändå inte att det är så viktigt. Jag känner mig så ensam, och så oälskad. Jag har knappt några vänner och de dom jag har bryr sig inte speciellt mycket om mig. Min pappa har försvunnit ut mitt liv, och min mamma och jag har hemska bråk väldigt ofta och hon avskyr mig. Det känns som någon har stuckit en kniv i mitt hjärta, det gör ont i hela min kropp av att känna såhär. Jag har förlorat båda mina föräldrar, och min mamma ändå har stannat vid min sida vill inte ha mig kvar här och hatar mig. Jag ser verkligen ingen framtid längre. Jag har inget hopp för framtiden. Ingen älskar mig eller tycker om mig så vad är det för mening med livet då? Man kan inte klara sig själv, man behöver alltid någon. Jag har länge tänkt på att börja om helt på nytt, flytta till en annan stad lämmna det här livet bakom mig och hoppas få hamna i en ny familj som blir min räddning. Men sen så har jag så mycket ärr inom mig som aldrig kan försvinna och att flytta hade även det varit en väldigt drastisk upplevelse. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har inget hopp längre. När jag får mina utbrott och mår så dåligt att jag kan börja skaka och  gråter hysteriskt i timmar så är jag alltid beredd på att ta mitt liv, att ta en överdos. Men jag kan inte göra det, hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har en samtals kontakt jag pratar med men jag tycker inte att det funkar. Det hjälper inte att prata med någon när man mår så dåligt och är inne i en sån här period, då lyssnar man ändå inte på något. Jag vet inte vad jag förväntar mig för svar av er, jag behövde bara skriva av mig och få ut mina tankar till en vuxen som jag hoppas förstår mig! 

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du skriver till oss för du hoppas att någon vuxen ska förstå dig. Jag tänker att du kanske är orolig att du inte är så bra på att lyssna när du mår så dåligt som du nu gör. Kanske önskar du bara att någon ska lyssna på dig och jag hoppas att din samtalskontakt kan lyssna på dig. Jag tror att det kan hjälpa dig, kanske inte på en gång men så småningom. För om man har någon som tålmodigt lyssnar och försöker förstå så brukar man må bättre.

Jag tänker att det är ju det man också vill att föräldrarna ska kunna. Men det är inte alltid att de kan och det kan leda till stor besvikelse och ilska. Men jag tänker att det finns mycket känslor mellan dig och din mamma. Du skriver att hon hatar dig. Det är starka känslor men det är inte likgiltighet och bakom hatet finns andra starka känslor. Jag tror du längtar mycket efter henne och att ni ska kunna mötas utan att såra och göra illa varandra. Så jag tror inte du förlorat henne. Ibland är det svårt att få ihop alla starka känslor av både hat och kärlek till samma person.Det gäller både föräldrar och barn/ungdomar. 

Jag tänker att det är bra att du har en egen kontakt. Men kanske skulle det vara bra om du och din mamma också fick hjälp att få en bättre relation med varandra? Om ni skulle önska det,tror jag, att Socialtjänsten skulle kunna hjälpa till.

Kanske är det också möjligt att återknyta kontakten med din far på något sätt? Du skriver inte riktigt vad som hände och vilken relation du hade med honom. Men du beskriver det som en förlust och kanske kan du göra något åt det nu när du är äldre?

Hoppas vårt svar ger dig något och att du fortsätter att kämpa. Det brukar bli bättre när man blir äldre. Jag vet - det är ingen tröst- men vi måste alla lämna våra föräldrar och fortsätta hantera spåren av deras brister. Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta