Kan inte lita på någon

Mår dåligt och känner mej aldrig glad. När jag är med kompisar känner jag mej likgiltig och de känns snarare som ett måste. Har alltid haft svårt att få en conection med människor. Visst jag kan skaffa nya kompisar väldigt lätt och ses i en början som värdens härligaste. Sen brukar de mesta falla. Jag tycks inte kunna knyta an till kompisar utom en eller två stycken. Känner mej oförstådd hela tiden och de känns som ingen fattar mej helt. Hela låg o mellanstadiet var jag utfryst och upplevde ett trauma i 12 års åldern då jag hittade en släkting som försökt ta sitt liv. Har sen dess grov rädsla för mörker och kan nu 5 år senare fortfarande inte sova med lampan släckt. Utöver det har mitt liv mestadels känts som en berg o dalbana samtidigt som det aldrig är riktigt helt och lyckligt. Kommer ihåg ångest atacker som jag hade efter traumat och kommer ihåg mej sjölv sitta i min klädkammare redan för 5 år sen och säga till mej sjölv högt ”ja ska dö jag lovar jag ska dö ” kommer oxå ihåg mitt 12 åriga jag sitta o skriva avskedsbrev och restriktiva mat för att kontrollera. Har svårt för relationer är antingen för på eller för off och har i princip ingen relation till mina föräldrar. Jag kan inte lita på nån.  Det är som om jag går och väntar på att dem ska ljuga för mej eller överge mej. Det känns som jag aldrig är trygg. Antingen är jag över skyarna över något och ägnar all min tid åt de och ofta är jag så nere att min psykiska smärta inte får upp mej ut sängen och självmordstankarna dunkar i huvet. Självmordtankarna och ångesten har jag konstant vilket har lett till självskadebeteende . Jag skär mej på armar och ben. Hets äter och har tankar på att kräkas. Gör riskabla saker , när ja va å åkte skidor åkte jag dem svåraste backarna fast jag visste att med min lilla erfarenhet var farligt för jag brydde mej inte jag ville snarare att nåt skulle hända . Mina självmordtankar har jag varje dag oavsett vad jag gör även om jag inte känner ångest (vilket är ovanligt då jag alltid vaknar me ångest o somnar med ångest ) , funderar på hur var o när har kollat vilka mediciner vi har hemma och ol vi har sprit att svälja de med. Funderar på om de e idag de händer. Jag har till o med börjat tänka vem som ska ärva vad. Samtidigt som jag är hysteriskt rädd för vad som väntar sen, om jag inte får lugn. För de e de jag vill, jag orkar inte . Jag är trött hela dagar även om jag sovit hela dagar och nätter är ja lika trött som dem dagar jag sover 2-4 h . Energin är på minus. För ångesten hindrar mej från sömn och min ork hindrar mej vissa dagar från att orka upp ut sängen vilket gör att ja sover hela dagar.  Hela mitt liv har jag också haft grov prestations ångest. A är grundnivå o resten är skit. Har ingen självkänsla alls o inget jag gör är bra för jag kan inget och är ful . 

Jag har kommit nu till en punkt när jag bara känner att allt är åt helvette. Känner tankarna på självmord snarare som ett tecken på att fe e det som mitt liv går ut på o har en känsla av att de är mitt öde .

Vad ska jag göra? Kommer dethär att försvinna ? Kan jag lida av nån diagnos , isåfall vilken ? 

Melinda

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev!

Det finns något som jag återkommer till i mina tankar om dig och det brev du skrivit. Det innehåller så mycket men du skriver att du"i princip" inte har någon relation till dina föräldrar. Du skriver om andra relationer men inget om dina föräldrar men det är ändå som hela ditt brev handlar om denna frånvaro som ditt brev ger uttryck för. Din otrygghet och rädsla att bli övergiven. Vad har hänt mellan dig och dina föräldrar? Har de övergivit dig eller du dem?

Du skriver att du har svårt för relationer - antingen på eller off. Kan det vara så med dina föräldrar också? Att just nu är din relation till dem off`?

Det verkar som du måste klara av allt på helt egen hand och jag tror du är väldigt kompetent på många sätt, men det du skriver om är väldigt svårt att bära ensam. Du kan säkert lida av flera diagnoser. Själv beskriver du ångestproblem, självskadeproblem och någon form av ätstörning och starka självmordstankar.

Du undrar om det kommer att försvinna. Kanske inte, men kanske också finnas kvar i någon form? Svårt att veta.  Men jag kan svara på frågan vad du ska göra. Du måste söka hjälp och jag tänker att det blir inte så lätt för dig eller? Vad vet dina föräldrar om dig?

Vill du ha en relation till dina föräldrar? Det går naturligtvis inte att inte ha en relation till sina föräldrar. Den kan vara bra eller dålig, men knappast icke-existerande. Du behöver faktiskt hjälp nu och jag hoppas att du skulle kunna tillåta dig att få hjälp att må bättre. Kanske kan det underlätta om du ser det som en riskabel sak att göra. Du gör ibland riskabla saker och hoppas något ska hända. Att berätta för dina föräldrar eller skolkurator kanske är en sådan i dina ögon riskabel sak? Vad kommer att hända? Kan du lita på dem? Kommer de att överge dig igen? Jag uppmanar dig verkligen att ta risken (eller chansen) att må bättre. Berätta hur du mår och ta emot hjälp! Självmord är ingen lösning och det är inte ditt öde.

Självmordstankarna kommer många gånger när man inte ser några lösningar ut ur sina problem. Men för dig finns många möjligheter och många vägar fortfarande om du för en stund vågar lita och hoppas  på andra.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta