Tänker på döden varje dag

Jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag går hela dagarna och tänker på hur mycket alla hatar mig och har emot mig. Hur mycket enklare allt skulle vara om jag inte skulle finnas. Jag vill dö, men samtidigt vill jag leva för att se om livet vänder men det tror jag nog inte och så skulle det vara kul att se ifall det finns någon som bryr sig. Jag tänker varje dag på döden, hur myket jag vill dit men vågar inte något. Jag har egentligen inga vänner, jag bara tror så ibland och är med andra för att ingen lärare i skolan skall märka hur det egentligen ligger till! Jag får nu som då veta att någon i min klass har pratat illa om mig och inte gillar mig. Det sårar mig otroligt mycket. Samtidigt tycker jag det är bra att jag får veta det, för då vet jag att de inte är riktiga vänner och att jag lite skall dra mig undan från dem. Jag trivs inte i skolan, jag trivs inte hemma, jag trivs ingenstans. Jag trivs bäst då jag är för mig själv men i skolan känns det fel då det är så många andra omkring mig. Jag vill inte att någon får veta om mina tankar om döden, för ingen kan ändå göra något åt det. Vad skall jag göra?! Jag vill ju inte må såhär längre.

Daniela

BUP svarar:

Hej Daniela, vad bra att du skriver hit.

Som du ser här nedan så har jag skickat med frågor och svar från andra unga som verkar känna ungefär som du. Det fanns ganska många brev att välja från. Med andra ord: Du är långt i från ensam om att känna hopplöshet inför livet.

Jag vet inte om ungdomar generellt har börjat må sämre. Men det är lätt att tänka så eftersom vi ju ofta läser om det i media och vi på bup.se får många brev som handlar om just det. Jag brukar ibland tänka att det verkar vara så svårt att vara ung i dag, svårare än när jag själv var tonåring. Men så minns jag att det var svårt att vara ung på den "gamla goda tiden" också och  att det var väldigt mycket uppförsbacke emellanåt. 

När jag läser ditt brev så blir jag orolig, för det utstrålar så mycket hopplöshetstankar. Du verkar inte ha någon person som ger dig tröst, eller någon plats, eller sammanhang där du kan känna ro. När livet djävlas med oss är det viktigt att ha just det, tröst och ro, om inte hela tiden så åtminstone i bland, så att man orkar stå ut.

Du skriver att alla hatar dig, är det verkligen så? Kan det inte vara så att det är "hjärnspökena" som håller i gång dessa tankar? Det där inre självpratet som säger till oss att vi är oälskade, inte värda att må bra, att det vore lika bra att vi inte fanns och som så lätt får ny energi av varje liten känsla av misslyckande eller avvisande? Att självprata för mycket med ohjälpsamma hjärnspöken gör det lätt att hamna i väldigt negativa tankemönster som är många gånger svåra att bryta och komma loss ifrån. Jag kommer därför råda dig till att prata med någon. Det är det enda rätta och den absolut bästa vägen för att må bättre.

Du behöver inte prata med föräldrarna om du inte pallar det, inte heller med kompisar. Men med någon. Du är 17 år och kan ringa BUP själv, vi lyssnar och kan hjälpa dig. Att ingen kan göra något är inte sant. Tro mig.

Läs det här fina trösterika brevet som publicerades i en kvällstidning för några veckor sedan. Hon har gått igenom vad du går igenom och har hittat en väg ut ur det mörka.

Ge inte upp. Prata med någon.

Allt gott, varma tankar och hopp vill jag ge dig.