Rädsla och ångest har en stor del av mitt liv

Hej.

Jag är en 17 tjej som helt har tappat livslusten, jag känner inte längre den glädje som jag brukade när jag tex gjorde saker som jag hade intresse för, nu är det bara allmänt jobbigt att göra saker. Jag har alltid känt att det har funnits något som dragit mig ner och gjort att jag inte riktigt känt mig glad, och så har det varit ända sedan jag kan minnas.

Jag är väldig blyg, vilket hindrar mig från att våga göra saker som jag vill. Jag har alltid haft det svårt i skolan. Jag har aldrig riktigt vågat fråga om hjälp ifall det är något jag inte förstår, vilket jag aldrig har förstått varför det varit så, men detta har följt med ända till gymnasiet. Jag får ofta ångest i skolan eller när jag bara tänker på det.

Jag vet inte om det bara är för att jag är så blyg eller om jag har socialfobi, men jag har inte lätt för att prata med folk, vilket gör det svårt för mig att hitta nya vänner, jag kan till och med tycka att det är obehagligt och jobbigt att prata eller träffa nya människor. 

Jag känner ingen glädje till livet, och när jag tänker på framtiden får jag bara ångest, jag är helt enkelt inte intresserad längre för vad som kommer att hända, tycker inte att det är kul att leva, för mig är det bara jobbigt. Jag har flera gånger haft självmordstankar, men då kommer det alltid upp en bild på mamma och självmord är inget jag vill sätta henne igenom. Jag brukar ha ganska lätt för att prata med mamma men detta är inget jag vill eller tycker det är lätt att prata om med henne och jag vill heller inte lägga över mina problem på henne, så jag berättar inte för henne hur jag egentligen känner.. inte heller för någon annan.. Jag vill inte prata med någon i skolan som skolkurator tycker bara det känns jobbigt och obehagligt. Rädsla och ångest har en stor del i mitt liv.

Ifall man träffar mig skulle man inte tro att jag mår dåligt, Jag visar inte hur dåligt jag mår utåt.. Jag gråter varje dag, jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar inte längre... 

eve

BUP svarar:

Hej Eve och tack för ditt brev.

Jag tycker du på ett väldigt bra sätt beskriver hur det kan kännas när man är riktigt nere, ledsen och olycklig. Jag tror att många av våra besökare här på sidan kan känna igen sig. Det är så vanligt med den här typen av känslor, nästan varje dag kan vi ju läsa om det i tidningar och andra medium och vi på bup.se får väldigt många brev som handlar om just livsleda.

Du skriver inte hur länge det har varit så här för dig, mer än att du alltid har känt att något dragit ned dig som gör det svårt att känna riktig glädje. När började du förlora hoppet? Vad hade hänt i ditt liv då?

När en människa är så där riktigt livstrött som du verkar vara nu så är det inte alltid så lätt för en utomstående att uppmuntra hen till att söka hjälp, men jag vill ändå försöka göra det, för du skriver hit och jag vill gärna tro att det finns en liten gnutta hopp kvar inom dig. Håll fast vid den!

Läs det här jättefina tröstbrevet från en ung kvinna som haft det riktigt jobbigt, som sett mörkret och som känt precis samma hopplöshet som du, men som har kommit upp till ytan och hittat tillbaka till livet igen.

Du beskriver även att du är rädd och ångestfylld, både inför att träffa människor men också för framtiden. Men du, ditt liv behöver inte bli dåligt även om det känns så nu, jag vet, för jag har träffat så många människor, både i mitt arbete, men också på annat håll, som kan berätta att livet kan bli alldeles okej, trots att man fick en tuff start.

Det kanske låter som en klyscha, men det finns hjälp att få och jag tycker inte du ska ge upp, utan ge dig själv en chans hitta en väg ut ur det där nattsvarta. Jag vill gärna peppa dig till att söka hjälp och stöd. Om du inte tycker att skolkuratorn är ett alternativ så kanske UMO eller Tjejzonen kan vara ställen att börja på? Du kan faktiskt också gå till en helt vanlig vårdcentral. Du väljer helt själv hur mycket eller lite du vill berätta, men kan det inte vara värt att åtminstone testa? Du har verkligen inget att förlora på det. Tvärtom. Ditt liv kan verkligen bli så mycket bättre.

Var rädd om dig, du är värdefull, inte värdelös.