Skolan har aldrig funkat för mig

Jag är en tjej på snart 14 år som har det väldigt jobbigt. Jag är särbegåvad och skolan har aldrig funkat för mig.

När jag började 6:an så blev det mycket jobbigare, med betygen och allt. Ingenting funkade och nu i 7:an har jag flera F-varningar som förmodligen inte kommer försvinna. Alla år i skolan har verkligen varit jobbiga och har gjort så att jag inte längre orkar någonting, har mått så dåligt i flera år nu och jag har jättemycket ångest och misstänker att jag har en depression. Jag blir också besviken på mig själv för att det går så dåligt i skolan och för att jag mår så dåligt, för det känns lite som ett lyxproblem, för jag vet att så många har det så mycket jobbigare.

Jag är dessutom högkänslig och har därför väldigt svårt för sociala situationer, tycker det är väldigt jobbigt med kritik och pinsamma händelser. Tar också åt mig lätt och minns jobbiga händelser väl. Har därför mycket ångest inför framtiden och praon i 8:an, för jag klarar inte av att vara i situationer när jag inte känner människorna eller vet exakt vad jag ska göra. Känner att jag aldrig kommer fungera som vuxen.

Ibland så skär jag mig fast jag vet att jag inte borde, det känns bättre när jag gör det men inte efteråt, då känner jag mig hemsk. Använder också böcker, piano och serier på Netflix som ett sätt att fly verkligheten, det är något jag älskar men det gör så ont när jag kommer tillbaka till det vanliga igen.

Mina föräldrar vet inte om hur dåligt jag mår, bara att jag inte har det så bra. Jag går hos skolkuratorn för att mamma ville det, och jag tog chansen och berättade en del men hon verkar inte fatta att jag mår väldigt dåligt, så jag bara sitter där och ler och pratar och låtsas att det hjälper. Känner inte att jag kan berätta för henne ändå.

Grejen är att om någon frågade så skulle jag berätta, om det var någon jag litar på. Men trots att mina föräldrar och lärare vet att jag har det jobbigt i skolan så bryr de sig inte men de blir ändå arga när jag skolkar, vilket jag har gjort ett flertal gånger pga outhärdlig ångest. Jag känner liksom vafan, jag är inte den som skolkar direkt så hint hint, det kanske är något?? Min mentor fick leta upp mig när jag stack från en lektion och där satt jag och hade haft en panikattack, och han kom och det hände ingenting? Blir bara så irriterad på att ingen gör någonting men de blir ändå arga på mig.

Ni kanske tycker att jag bara ska säga till någon, men det skulle inte gå, jag skulle inte våga berätta om allt eller ens säga till någon, jag är för feg.

Allt känns så hemskt bara för jag vet vad jag är kapabel till och hur bra jag skulle kunna vara, och jag vill inget hellre än att lära mig, men skolan har aldrig hjälpt mig och därför känns det som att jag förstör hela min framtid genom att få så dåliga betyg och det ger mig så mycket ångest.

Tror egentligen inte att jag kommer må bra förrän skolsituationen löser sig och jag kan börja jobba på min nivå, men tror tyvärr att det inte kommer att hända. Men jag förstår inte varför jag råkade ut för det här. Skolan har förstört mitt liv, den går ut över allt och jag är aldrig glad. Allt jag ville var att få vara som alla andra och lära mig och vara glad. Istället är mitt liv ett helvete och jag är 13 år och vill dö.

Vill inte att ni ska känna er som att ni behöver lösa detta, jag vet inte ens om det går, men det var så skönt att bara kunna säga allting till en anonym människa, har inte sagt detta till någon. Tack för att ni finns, ni hjälper så många även om ni inte kan hjälpa mig. Förlåt för världens längsta text också.

K

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev!

Vad kämpigt du verkar ha det! Du skriver att du inget hellre vill än att lära, men att skolan inte hjälper dig. Du skriver att skolan är ett jättestort problem och jag undrar varför du inte får adekvat hjälp. Vad skulle skolan kunna göra för att underlätta för dig? Vem skulle du kunna prata med om detta? Jag tänker att det säkert är bra att ha dina föräldrars stöd. Dina föräldrar vet att du mår dåligt men har ni kunnat prata om vad som skulle kunna göras i skolan för att du skulle trivas och må bättre? Utan att veta något om den eventuella hjälp du fått så tycker jag ändå utifrån din text att det verkar vara en väldigt viktig fråga som är väl värd att du och dina föräldrar pratar om för att sedan tillsammans prata med skolledningen. För det låter som att det är så mycket skolan som orsakar att du mår så dåligt. Kanske är det lättare för dig att prata om skolförbättringar än att du mår dåligt?

Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det är väldigt bra att kunna prata om hur man mår. Speciellt om man som du får stark ångest och känner oro i olika sociala situationer. Du skriver att du inte klarar av situationer när du inte känner människor eller vet exakt vad du ska göra. Att gå och prata med skolkuratorn kanske är en liknade situation som i sig väcker din oro? Att sitta och le och låtsas att det hjälper kan vara ett sätt du har att undvika ångest och oro i den situationen. Men det är inget bra sätt eftersom du inte får den hjälp du så gärna vill ha. Ett sätt att komma vidare kan vara att du beskriver dina svårigheter att prata om dig själv i en text, som du gör så bra i detta brev till oss. Eller du kanske till och med kan visa ditt brev och vårt svar? Det kan många gånger vara ett sätt att komma vidare.

Jag tänker att ett annat sätt att få hjälp kan vara att chatta på Tjejzonen. Kanske kan du där få tips om hur du skulle våga mer? För jag tror du har mycket att vinna på att göra din röst hörd både nu och senare i livet.

Lycka till!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta