Mamma kommer bli så fruktansvärt arg

Hej! Jag är en tjej på 16 år som går första året på gymnasiet. När jag förra sommaren gick ut 9:an tänkte jag att gymnasiet kommer vara en nystart för mig. Jag kommer få nya vänner, kommer komma ur mitt dåliga månde osv men inget blev alls som jag tänkte mig. Jag har inga vänner och är bokstavligen utpekad som "emo", har blivit extremt kränkt av en lärare och mitt dåliga månde har bara blivit värre (har på gått i 5år nu..) jag HATAR min skola och vet inte vart jag ska ta vägen..

Jag har ett par vuxna runt mig som genuint bryr sig och det är min mentor,special pedagog, skolkurator men även min behandlare på bup. men problemet är att jag vågar inte släppa på mina tankar och öppna upp mig. Jag vågar inte berätta att jag skär djupa sår på mina under armar, att min enda önskan är att dö och att min ätstörning tar ett hårdare och fastare grepp om mig.. För om jag skulle berätta kanske dom ringer min mamma som då kommer bli så fruktansvärt arg på mig, som hon alltid blir.. Hon brukar säga att jag förpestar hennes liv, att hon vill att jag ska försvinna, att hon vill säga upp kontakten med mig,att jag förstör, är ett problem, att mina systrar är det ända hon bryr sig om med mera. Jag har även nu fått reda på att min mamma är gravid och fått höra om det blir missfall så är det mitt fel, vilket skapar en enorm ångest hos mig och jag kan verkligen inte hantera den..

Jag vågar inte öppna upp mig men jag orkar inte ha det så här mer. Jag har ångest varje dag, får ofta lätt ångest attacker, jag tänker på att ta mitt liv minst 20 ggr om dagen, jag tänker även hur jag ska göra det, jag HATAR min äckliga kropp även fast jag gått ned över 10kg och väger mindre än min lilla syster som är 5 år yngre än mig, jag skadar mig mer och mer, djupare och djupare. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Jag bara gråter och gråter men utåt försöker jag vara glad och skratta för jag vill inte tynga ner folk med mitt månde och problem. Jag kan aldrig sova trotts att jag fått propavan utskrivet, jag känner mig inte bättre även fast jag tar fluoxtin (jag vet att antidepressiva inte är ett lyckopiller men har haft 2 olika antidepressiva tabletter under loppet av över 6 månader men INGET hjälper)

Jag vet inte vad jag ska göra, vem jag ska vända mig till. Vad jag kan säga utan att min mamma får reda på någonting. Jag är så äckligt misslyckad och värdelös. Jag är så fruktansvärt oönskad att inte ens helvetet vill ta emot mig, jag är inte värd luften jag andas, jag är inte värd att ta människors tid. Jag är inte värd någonting, verkligen INGET. Jag är så fruktansvärt trasig och min skäl är i miljontals splittrade bitar.. Jag är inte älskad längre  av min familj och det kan jag förstå för det kommer jag aldrig bli värd. Jag förstår inte vad som håller mig kvar, för jag vill inte vara kvar här.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre..

Förlåt för luddig text och för att jag just tog fin tid.

/ trasig tjej

trasig tjej

BUP svarar:

Hej!

Den relation med din mamma som du beskriver väcker starka känslor även hos den som läser dina rader. En av de allra värsta sakerna som kan drabba ett barn är att få höra nedsättande, förnedrande kommentarer av sina föräldrar och att inte känna sig älskad av dem. Det är en sorts verbal mobbning som kallas också för psykisk misshandel, med samma följder som mobbning och misshandeln brukar ha.

Du uppvisar också den vanligaste konsekvensen av mobbning och psykisk misshandel: du nedvärderar dig själv, har förlorat din självkänsla och tycker att du är så värdelös som du återger i ditt mejl hur din mamma beskriver dig.

Det är en fullständigt ohållbar och oacceptabel situation. Du flyr till självskadebeteende och försöker "reparera dig" genom bantning (kanske självsvält) men du ser redan att det inte leder till någon lösning - snarare till ytterligare problem.

Det finns några ljuspunkter dock. Du har några personer i din omgivning som du ser bryr sig och du går i någon sorts behandling på BUP.
Men det räcker inte på långa vägar att gå på BUP eller ha mänskor kring sig som skulle kunna hjälpa dig - om du hemlighåller för dem vilka problem du brottas med. Ingen är tankeläsare och ingen kan göra något åt någonting de inte vet om.

Och ingenting förändras där hemma hos dig om du inte berättar hur det ligger till för att du är rädd för att de ringer upp mamma som bara blir ännu argare.

När jag läser ditt mejl ser jag att du är en klok tjej som kan formulera dig bra, som har förmåga att uttrycka känslor och strukturerat beskriva dina våra problem.
Det är tillgångar du ska ta vara på!

Låt mig vara aningen hård nu. Du förtjänar ett få hjälp med att förändra din situation hemma och få anpassad behandling både för din ätstörning och för ditt självskadebeteende.

Men då kan inte ditt mål vara att hålla mamma utanför.

Tvärtom. Hon själv måste få hjälp med att förstå hur du lider av hennes sätt att behandla dig och att hon själv förändrar sitt beteende mot dig. Eller om hon inte kan eller vill, så måste man se till att du får bo hos någon annan som bättre tar hand om dig.

Du skriver inte om du har en pappa som är nåbar för dig och om han i så fall skulle kunna stötta dig. Men om han inte finns tillgänglig för dig finns det ju de alla andra som du nämner, inte minns din behandlare på BUP. 

Berätta nu, omgående, och  berätta om dina farhågor om hur mamma skulle reagera ifall hon kände till hur du mår. Vad du känner och hur du skadar dig själv på olika sätt.

Du kan gärna välja den vägen att du helt enkelt visar upp ditt mejl för din behandlare på BUP eller/och för skolkuratorn.
Det var inte ett dugg "en luddig text" - du uttrycker dig solklart! Låt dem bara läsa det, tillsammans med mitt svar.

Nyckeln till att du får en förändring och ett så bra liv du verkligen förtjänar är att du vågar ta steget jag uppmuntrar dig till.

Ta nyckeln i handen sätt det i låset och vrid! Det kommer att ge resultat.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta