Mamma verkar inte vilja hjälpa mig till BUP

Hej

i min sitiuation är det såhär att jag  har aldrig riktigt varit glad i min uppväxt, är i ett självskadebeteende som jag har varit i flera år med vissa uppehåll. Jag har varit mobbad från 1-5an då jag bytte skola. Jag började må dåligt nån gång då jag var runt 11 skulle fylla 12, och nu är jag 15.

Jag har haft självmordstankar länge, dom hade uppehåll då jag egentligen inte ville dö utan bara försvinna från alla. Jag går hos kuratorn och hon vet om mitt självskadebeteende, inte mina självmordstankar. Min mamma vet också om mitt självskadebeteende, hon brydde sig lite men sen försvann det ur hennes hjärna och nu tror hon jag mår bra igen. Jag har fått tillbaka mina självmordstankar och haft dom några månader nu. Min kurator ville skicka mig till bup, men då behöver hon min mammas godkännande för att skicka remissen till er, men min mamma svarar aldrig ja då min kurator ringer åt henne och ber om tillstånd, hon har ringt ungefär 3 gånger nu och har aldrig fått det bekräftat. Har bett min mamma skicka mig åt bup för att hjälpa mig, hon sa att hon skulle göra det men hon har aldrig gjort det.

Jag har svårt att vara i stora folkgrupper då jag lätt får panik och ångest. Jag kan inte redovisa på lektioner, jag flyr alltid från sånt. Jag hittar ingen utväg, jag mår dåligare än jag någonsin gjort. Jag har overklighetskänslor ofta och jag vet inte vad som är fel med mig.

säg inte att jag ska prata med min mamma igen, för det går inte, min kurator har, jag har, det går inte. 

Snälla, vad kan jag göra?

L

BUP svarar:

Hej L! Tack för ditt brev!

Det låter som att du har det supertufft, och att du har haft det så en längre tid. Det jag tycker är jättebra är att du redan har kontakt med en kurator som du har förtroende för. Och det låter som att hen har förstått att du behöver mer hjälp. Det som såklart gör mig bekymrad är att din mamma inte verkar ta din situation och hur du mår på allvar.

Det som du beskriver kring hur du mår (självskadebeteendet, självmordstankarna, återkommande panik och ångest) är helt klart saker som du bör få hjälp med på BUP. Så där har din kurator helt rätt. Det som är jätteviktigt är att du berättar för din kurator även om dina självmordstankar! Utan att du berättar, kan du inte få rätt hjälp!

Visst är det så att BUP egentligen vill att föräldrarna ska vara informerade om och/eller med på besöken på BUP. Men utifrån det du beskriver tycker jag att både du och din kurator gjort allt ni kan för att få med din mamma ”på tåget”. Så då kanske ni ska göra på ett annat sätt.

Min första tanke är: Var finns din pappa? Är han en person som du och/eller din kurator skulle kunna prata med? Kan han hjälpa till med kontakten med BUP?

Min andra tanke är (om pappa inte är rätt person) att du ska gå till BUP i alla fall. Du har rätt till bedömningssamtal på BUP, utan dina föräldrar. BUP kan då hjälpa till med att få med din mamma och/eller pappa! Det är föräldrars skyldighet att se till sitt barns bästa och samverka till hjälp! Så jag tycker att du ska ringa (antingen själv eller be din kurator) till din närmaste BUP-mottagning och berätta hur läget är. Du kan då få komma på ett första besök själv, eller tillsammans med din kurator.

Det viktiga är att ni faktiskt inte ger upp, utan ser till att du får hjälp så snart som möjligt!

Jag länkar nedan lite info (kopplat till dina svårigheter) som jag hoppas ska vara till hjälp för dig!

Men, som sagt, ta kuratorn till hjälp och hör av dig till BUP redan idag!