Är det mig det är fel på?

Är det mig det är fel på?

Hej.

Har ganska mycket problem i mitt liv. En depression sedan jag var 11-12, självmordstankar varje dag, ångest, socialfobi, självskadebeteende osv. Jag har lärt mig att leva med smärtan, det gör man när man inte har någon som hjälper en. Jag hade bup ett tag, men dem gav också upp hoppet om mig. När tabletterna inte funkade och jag hamnat på sjukhus i suicid syfte, så bestämde dem sig bara för att släppa mig. Som att jag skulle klara mig själv. Därför har jag lärt mig att klara mig själv och inte lita eller söka hjälp hos någon annan. Men nu är jag väl ensam igen, mer än förut. Min pojkvän sedan två År tillsammans, har gjort slut med mig och jag har läst mina journaler. Undrar mest om ni har svar på den feåga som ligger och skaver inombords. Som fick mig att gråta bort sminket och vilja knyta den där snaran runt halsen eller känna den brännande känslan från rakbladet. ”Vilka föräldrar bryr sig inte om sitt sjuka barn.?” Vilken pappa vill inte stanna med sin dotter på sjukhuset när hon precis försökt ta livet av sig, varför fick jag mer uppmärksamhet och kärlek från en okänd läkare än från mina egna föräldrar? Dem blev bara arga för att vi fick fler BUP tider, tider dem inte har ”tid” med. Det var för två år sedan, jag mår sämre nu än då. Men jag har nu bestämt mig att jag ska ta livet av mig innan jag fyller 17. Denna gång ska jag lyckas, inte hamna på sjukhus och behöva ”tvinga” min pappa att stanna på sjukhuset, precis som det står i journalerna. Det står så. Att min pappa inte ville stanna, han ville hem och lämna mig kvar. Jag kunde väl klara mig själv. Förlåt för rörig text, men jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag har verkligen INGA vänner kvar, inga vänner jag kan skriva om sånt här till. Dem byter bara ämne då. Jag vill inte till bup igen. Jag vill bara va mig själv, få flytta hemifrån och försöka läka mig själv. För vilka föräldrar vill inte stanna på sjukhuset med sin deprimerande dotter? Vilka föräldrar kan inte ställa upp och hämta en när dem vet om min problematik med ångest bland människor. Och nej, det går ej att förmedla detta till dem. Jag hae försökt, så många gånger tro mig, men de vill inte lyssna. De tror inte att det är dem det är fel på. Är det mig det är fel på??? Jag vill ta livet av mig pga dem och massa annat, men jag gör det inte hellre inte för jag är inte så elak. Ändå skriker rösterna till mig, ändå vandrar tankarna iväg när jag ser ett tågspår. Allt som händer i mitt liv kopplas till något destruktivt, jag vill bara försvinna. Hur orkar man leva? Hur slutar man tänka på döden? Och bup hjälpte aldrig, så det är ingen ide. Jag trodde att någon skulle höra eller se mig när jag stoppade in alla tabletter i munnen, men nu har jag bara blivit mer ignorerad, tystlåten och osynlig. Är det mig det är fel på?

förlåt isåfall. 

-J

BUP svarar:

Hej!

Du är arg och besviken. Och med rätta. Nu när pojkvännen lämnat dig blir tidigare besvikelser igen tydliga och mer smärtsamma. Så blir det ofta när man upplever något smärtsamt som är likt något man tidigare varit med om.

Du har läst dina journaler och sett att din pappa lämnat dig på akutmottagningen dit du kommit efter ett självmordsförsök. Du undrar vilken sorts pappa som inte vill stanna med sin dotter på sjukhuset när hon precis försökt ta sitt liv. Det är en viktig fråga som du har all anledning och rätt att ställa.

Jag undrar hur ditt svar skulle bli om du själv försökte svara på den frågan. Förstås känner jag dig inte tillräckligt efter bara ett brev för att kunna gissa ditt svar. Men jag vet en del om hur man på olika sätt kan hitta sin egen förklaring.

Ett sätt är att lägga orsaken på sig själv. Att känna att man inte är värd bättre. Att ens förälder och ingen annan heller bryr sig om en därför att man helt enkelt inte är värd det.

Ett annat är att rikta sin besvikelse mot den som orsakat den. Det är ett bättre sätt. Men det är svårt om ingen tar emot det man säger. Svårt att orka visa sin sårbarhet och besvikelse. Istället vill man klara sig själv.

Ett annat sätt är att försöka se sin förälder med de brister och förtjänster den har och inte längre hoppas lika mycket på att föräldern ska vara den man önskar och behöver.  Det är också svårt och något man kan behöva fortsätta med långt fram i livet.

Det är svårt att förstå varför din pappa betett sig så här. Men att du är väldigt arg på honom fortfarande är lätt att förstå. Det verkar inte heller som ni har kunnat tala om det här under de två år som gått. Men du ska absolut inte ta ditt liv för att du är arg på din pappa. 

Har du någon släkting eller annan som du kan vända dig till? För när man är 16 år ska man inte behöva klara sig helt själv.

 Du ska också försöka vara rädd om dig själv och inte göra dig själv illa. Det kommer inte alltid att kännas så här som det gör nu. Om du kan sluta planera att avsluta ditt liv före du blir 17 kan du istället ge plats till sådant som får dig att må bättre. 

 Och jag tycker absolut att du ska vända dig till någon att tala med.

 Det låter konstigt att BUP släppte kontakten såsom du beskriver. Så brukar vi inte göra. Jag tycker du ska kontakta dem igen, berätta om hur du mår och att du behöver någon att tala med.

Om det känns som ett för stort steg kan du också gå in på BRIS hemsida och där boka tid för telefonsamtal med kurator. Tilia är en förening där du kan få stöd av unga personer som vet hur det är att må dåligt som du.

Om dina tankar på att inte vilja leva blir starka kan du gå in på Mind/självmordslinjen.

Du kan också gå in på länken koll på soc och läsa om vad socialtjänsten kan göra för att stödja familjer med svårigheter.

Vad bra att du skrev till oss. Det är ett första steg till att göra livet bättre. För det kan bli bättre! 

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta