Varit mobbad sen jag började i skolan

Hej!!

jag vill börja med att säga att jag kommer bara prata ut i detta medelandet. Jag är en tjej på snart 12 år. Jag har varit mobbad sen jag började i skolan. Var grovt mobbad i 2, 3, 4. Men nu är det inte lika grovt ( dem slår mig inte längre ). Jag fick höra varenda dag hur dålig jag var och när jag kom hem efter skolan såg mamma massa blåmärken och jag sa att de var min lillebror som hade gjort dem. Men de var mobbarna. Nu går jag i 6 an och har panikångest och självskadabeteende. Jag har haft dem båda i 1 och 1/2 år. Mamma vet inget men pratar med kuraton på skolan. Det är skönt att prata ut när jag är hos kuraton. Men hen kan inte hjälpa mig. Just nu har jag varit hemma i en vecka för att jag har mått så dåligt. Igår behövde jag skära mig men jag hittade inte rakbladet. Jag fick fullständigpanik och mådde skit. Men jag hittade sedan några nya i mammas skåp. Jag har ingen ork till nått. Och jag vill inte ha uppmärksamhet för att jag mår dåligt. Jag skär mig för att när jag väl gör de så känns de som en frihet för stunden. Som att allt bara släpper sig loss från mina axlar. Men sen blir det värre igen... vill lägga av men nu har jag mått så dåligt att jag har spytt några gånger! Därför tillåter mina föreldrar mig att vara hemma. Ska jag be om hjälp till er. Eller nått anat ställe, eftersom kuraton inte kan hjälpa mig med ex. Panikångesten.  Jag har försökt ta mitt liv 3 gånger men varje gång slutar det med att jag bryter ihop och skär mig själv ( djupa sår ). Snälla svara. 

Tjej som. Gråter sig till söms.

BUP svarar:

Hej!

Den viktigaste meningen i ditt sorgfyllda mejl är "ska jag be om hjälp till er". För det är precis det som du ska göra, och det ska du göra nu, direkt! 
Du skriver denna mening i samband med att dina föräldrar tillåtit dig att var hemma för att de ser att du inte mår bra. Här vill jag betona, dina föräldrar ser! Men det verkar som att: även om de ser att du inte mår bra vet de inte orsaken till det.

Det återstår att prata med dem, att inte skylla på andra (som du tidigare gjorde) utan försöka vara så uppriktig som du bara kan.

Mobbning är ett farligt gift som förstör oss inifrån, förstör vårt självförtroende, förstör vår tilltro till andra, förstör tillvaron.

Det gör det även om det "bara" sker verbalt genom förnedrande ord, genom utfrysning. Du har dessutom varit med om grov fysisk mobbning.
Mobbning lämnar djupa spår i vår själ. Även efter att den har upphört kan man behöva behandling, bearbetning för att återställa förlorad tillit till sig själv och till andra.

Du är så ledsen att du gråter dig till sömns, att du tänker på självmord och du försöker självmedicinera genom att skära dig djupt. 
Du upplever det som man brukar uppleva (en tillfällig lättnad) men du vet redan att den inte leder till lösning av problemen som fortsätter att plåga dig. Du ser också att den hjälp du får hos kuratorn inte räcker. Du behöver förstås mycket mer.

Jag vet inte vad det var som har förhindrat dig att prata med dina föräldrar. Jag kan inte ens gissa vad som fick dig att hellre förklara dina blåmärken med att du blev slagen av din bror, istället för att säga sanningen. Kanske har du varit så rädd för dina mobbare att du inte vågade berätta? Det framgår inte av dina rader om din kurator åtminstone har hjälpt dig så långt att mobbningen numera inte sker fysiskt, eller vad och hur mycket du överhuvud taget berättat för hen.

Men det är dags att öppna ett nytt kapitel så att ditt lidande tar slut.

Först vill jag säga att jag tycker att det är nödvändigt att du talar med dina föräldrar. Det kan kännas svårt, det förstår jag. Men för att de ska kunna hjälpa dig behöver de veta hur allvarligt det är. För det här är mycket, mycket allvarligt. 

Jag tycker att dina föräldrar måste hjälpa dig på två fronter. Dels behöver de träffa skolpersonalen och på ett möte reda ut hur du har varit fysiskt mobbad och hur du fortfarande känner dig mobbad i andra former än fysiskt våld.
Det är skolans skyldighet att ta itu med mobbingen i alla dess former och  ett möte mellan skolpersonalen och föräldrarna är det effektivaste sättet att göra det. 

Det andra är att ditt självskadebeteende är av den allvarlighetsgraden att du kommer att behöva behandling för att kunna sluta med det. När självskadebeteende har pågått så länge som i ditt fall och du skär dig så djupt är det nästan omöjligt att kunna komma ifrån detta sätt av en låtsats-självhjälp.

På BUP finns det goda, beprövade och effektiva metoder för att ungdomarna ska kunna lära sig andra, nya strategier att hantera svåra situationer, konflikter, ledsenhet, nedstämdhet, hopplöshetskänslor och så vidare. I behandlingen ingår också hjälp till föräldrarna att kunna stötta sitt barn i svåra stunder.

Alltså: jag tycker att du tänker fel när du skriver att du inte vill få uppmärksamhet för att du mår dåligt. Du ska definitivt få uppmärksamhet! Alla barn som mår dåligt ska få uppmärksamhet för att de ska må bra.

Därför finns bland annat BUP till.

Därför finns också ungdomsmottagningarna till som du också kan vända dig till om du tycker att det är för svårt att prata med dina föräldrar nu direkt. Fast jag tycker att det ändå är nödvändigt och viktigt och det bästa sättet att nå resultat. Resultat som innebär att du får ett liv med glädje och god självförtroende, så som barn och ungdomar ska ha.

Om min uppmuntran inte räcker för dig kan du också chatta med någon på tjejzonen.se eller på bris.se.
Jag är ganska säker på att de kommer att bekräfta mina råd och jag hoppas du följer dem.
Som du själv skrev "ska jag be om hjälp till er". Gör det snarast!




Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta