Kan ingen bara rädda mig från det onda?

Jag mår inte speciellt bra. Ibland känns det som att jag bara vill skrika, bli okontrollerad, gråta och ja, så att någon kan se hur jag känner och krama mig tills jag blir lugn. Men jag gör aldrig så, jag kan inte.g Jag blir bara aldeles tyst, även om allt exploderar i mig. Kan ingen bara ta tag i mig, rädda mig från det onda.

C

BUP svarar:

Hej C!

Tack för ditt fina och uttrycksfulla brev, där du på bara några korta rader målar upp en bild av det kan kännas när det gör riktigt ont inom en och man känner sig alldeles förtvivlat ensam och olycklig.

Du går inte in närmare på hur ditt liv ser ut just nu, eller om något speciellt har hänt dig, men jag tror att många kan känna igen sig i känslan du beskriver. Jag tror att en önskan om att, då och då få bli tröstad, omhändertagen och hållen är universell och vanlig.

Du är 17 år, står precis inför att bli vuxen med allt vad det innebär av frihet och ansvar. Livet är tufft ibland och just när man är så där mittemellan ung/vuxen så kan det bli uppenbart och slå till med full kraft. Som barn är det ganska naturligt att söka stöd, tröst och skydd hos vuxna, men ju äldre vi blir desto svårare är det att söka det hos andra.

Jag tror att det är viktigt att i dessa lägen, om man nu inte har någon självklar "tröstare" tillgänglig, kunna hitta ett sätt att lugna sig själv. Att trösta och hålla om sig själv, det lilla barnet inom en, eller den nästan vuxna tonåringen...

När du har problem på andra sätt - jag tänker till exempel praktiskt, (datorstrul, fixa med ansökningar, bankkonton eller liknande) - brukar du då få hjälp av någon särskild?
Ofta brukar det vara mycket lättare att be om den typen av stöd, men när det kommer till själslig nöd så blir det plötsligt så mycket svårare. Konstigt, eller hur? Det borde ju inte vara så tycker jag, men av någon anledning har många av oss svårt att uttrycka känslomässiga behov, det är inte alltid så lätt att känna sig svag.

Jag vet inte hur relationen till kompisar och föräldrar ser ut för dig och ifall du kanske tycker att det känns svårt att be om att bli "omhållen".  Det kan kanske funka att be om att få bli lyssnad till, vilket också kan fungera som en slags kram?

Jag tänker att du i första hand behöver någon som bara kan lyssna, utan att döma dig.  Att helt villkorslöst få möjlighet att lätta ditt hjärta inför någon som är beredd att ta emot och bekräfta den där smärtan du bär på.
Det brukar kännas skönt efteråt. Har du någon sådan person i din närhet? Fundera på det lite.

Jag vet att det finns en massa kloka, inkännande och lyssnande "Storasystrar" på Tjejzonen. Det kan vara ett alternativ som jag tror skulle kunna passa dig.


Varmt lycka till och var rädd om dig.