Vill vara normal

Hej BUP!

Jag är en 13 årig tjej som under ca 8 månader känt sig nedstämd och tom. Det hela började med ett stort drama i klassen där en lärare blev behandlad dåligt pga bla mig. Efter det så har jag känt mig så skyldig och vill ta på mig all skuld. Denna läraren är egentligen otroligt snäll och hen har förlåtit mig. Men jag känner mig fortfarande helt dum i huvudet. Jag vet ju att man ska glömma sådant men jag kan inte. Det följer med mig dag in och dag ut och jag får så grova skuldkänslor. I alla fall, efter den dagen har har jag känt mig mindre värd och jag började liksom ta avstånd från människor för att jag var rädd att göra dem illa. Jag började efter en tid skära mig i hopp om att det skulle få bort mina skuldkänslor men jag fick bara ångest efteråt. Jag började senare planera självmord och jag försökte men det lyckades inte och ingen märkte något. Jag har pratat med kuratorn men hen vill bara snacka med mina föräldrar så jag ljög och sa att jag redan snackat med dem. Jag vill liksom inte att dem ska veta, dem tror ju att jag är den perfekta dottern med skitbra betyg osv, vilket jag knappt har längre. Dessutom har dem så mycket att göra och jag vill inte vara ett problem. Det är liksom så enkelt för folk att säga att man ska prata med sina föräldrar men jag vågar verkligen inte.

Hur som helst, så har jag jättesvårt att koncentrera mig på lektioner och sitter oftast och tänker, ritar eller halvsover. Jag har även börjat ta avstånd från människor eftersom jag inte vill ha fler falska vänner. Jag har kortfattat börjat hata allt och alla, livet, människor, skolan, ja allt. Skolan tar även kol på mig och jag är så stressad så jag bryter ihop nästan varje dag, liksom det är så sjukt jobbigt. Jag tror inte lärarna förstår vilken press dem sätter på oss...och det enda jag gör efter skolan är typ att sova, känner liksom ingen lust eller ork att göra någonting.

Jag undrar i alla fall va detta beror på? Jag vill inte försämra mig i mina ämnen, utesluta mina ''vänner'' helt. Jag vill vara normal, precis som alla andra men jag vet inte va jag ska göra.

PixieL

BUP svarar:

Hej!

Jag vill börja med att berömma dig för att du verkar vara en klok och omtänksam tjej. Moget och bra att du såg din del i mobbingen av din lärare. Att du känner dig skyldig är ett bevis på att du vet vad som är rätt och fel. Det är inte alla som kan rakryggat erkänna för sig själv att de gjort fel.

Blev glad att läsa att du även kommit till insikt att göra sig själv illa bara skapade mer ångest och att detta inte var någon bra lösning. Klokt tänkt.

Tänkte skriva några rader om mina tankar runt mobbing och grupptryck. Det kan var svårt att stå emot grupptryck. När några kraftfulla styrande ledare bestämmer att -"nu ska vi börja vara taskiga mot någon", riskerar man själv att bli mobbad eller förlora sina kamrater om man säger nej och ställer sig utanför. Det krävs stort mod att gå emot gruppens ledare. Nästa gång en liknande situation dyker upp får du använda dig av din erfarenhet och försöka göra på ett annat bättre sätt. På det sättet kan du förhoppningsvis gå vidare och lämna detta stora drama efter dig. 

Att du haft tankar på att inte vilja leva är jätteallvarligt. Det är superviktigt att inte gå helt ensam med sådana tankar. Där behöver du hjälp och stöd. Du vill att dina föräldrar ska ha kvar bilden av den perfekta dottern. Du behöver samla mod och visa upp en annan sida av dig som också finns. Jag tror inte att det finns någon som är perfekt och felfri. Du är rädd för hur dina föräldrar kommer reagera. Det är många som skriver till oss som inte vågar berätta hur de innerst inne mår, som delar samma rädsla och osäkerhet över hur reaktionerna kommer att bli. Hur de reagerar kan man naturligtvis inte veta innan. Om det efter du fått mitt svar fortfarande skulle kännas helt omöjligt att prata med dina föräldrar, är ett alternativ att någon vuxen som du har förtroende för skulle vara med som stöd. Din skolkurator ville ju prata med dina föräldrar. Jag ser detta som ett bra första steg och ett bra alternativ.

Denna mening är den viktigaste som jag skriver till dig. Om du fortfarande har tankar att inte vilja leva måste du ta hjälp och börja berätta om dessa. Super, superviktigt!

Du skriver om den perfekta dottern. Dina föräldrar kanske har sett att du inte varit så glad och inte träffat dina kamrater lika mycket som tidigare. De kanske har varit och är oroliga men inte vågat fråga hur läget är. Jag känner ju inte dig och vet inte hur dina föräldrar är men de flesta föräldrar känner att deras uppgift är att finnas för sina barn. Dela glädje och dela sorg. Ställa upp och ge stöd, tröst och en kram när man behöver det. 

Bra att din lärare har förlåtit dig. Att ta på sig all skuld ska du naturligtvis inte göra. Men att se sin del i allt som hänt är tillräckligt och bra. Alla ansvara för sina egna handlingar. De man gör och det man säger. 

Du skriver att du har svårt att gå vidare. Att du fortfarande mår dåligt. Att du försöker glömma men att det inte går. Skulle det vara möjligt att du berättar för din lärare att du fortfarande bär på en massa skuldkänslor? Att du har svårt att släppa detta. Ni skulle kunna prata om detta igen. Förhoppningsvis kan detta kan vara till hjälp för att du ska kunna gå vidare. Historien går ju inte att sudda ut. Det som har hänt har hänt. Det viktigaste är att det inte händer igen. Jag tycker även att det är viktigt att dina lärare och dina föräldrar får veta att skolan och betygen stressar dig.

Denna mening är den viktigaste som jag skriver till dig. Så viktig att jag skriver den en gång till. Om du fortfarande har tankar att inte vilja leva måste du ta hjälp och börja berätta om dessa. Super- super- superviktigt!

Tack för ditt brev och lycka till!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta