Är det ens värt att söka hjälp?

Hej, jag skär mig själv och har gjort det ett tag, jag kan verkligen inte sluta. Har berättat för några kompisar, men ytterst få. Jag berättade för mamma, men hon pratade aldrig med mig om det, hon frågade inte och nu har hon glömt att jag ens berättat. För att ingen vet så måste jag gömma mina skärsår och ärr hela tiden och det är otroligt jobbigt. Sedan ungefär ett halvår, kanske lite mer, så har jag börjat tänka på självmord väldigt mycket, jag tror inte att jag kommer begå självmord, men jag tänker på det varje dag. Jag vill bara åka här ifrån, lämna allt bakom och vara ensam ett tag, utan någon kontakt med någon. Inget är egentligen fel, jag har kompisar och en trevlig familj men ändå mår jag dåligt. Jag har aldrig haft kontakt med någon kurator, psykolog eller liknande för jag anser att mitt beteende inte är allvarligt nog att ta upp, men jag funderar på att gå till någon ungdomsmottagning för att prata med någon. Hur kommer de på ungdomsmottagningen se på det här? Med tanke på att jag inte är mobbad, blir misshandlad eller liknande så är inget fel, jag skär mig inte speciellt djupt, inte djupt så att det är livshotande i alla fall, tankarna om självmord är hittills bara tankar, eftersom det är så, kan inte dö av skärandet, kommer troligtvis inte begå självmord, kommer de på mottagningen göra någonting? Se det allvarligt?  Eller bara säga att det borde gå över tillslut med tanke på att inget allvarligt hänt mig? Är det ens värt att gå till en mottagning? Väldigt oklar fråga, det var mest för att få skriva, men tack på förhand.

BUP svarar:

Hej!

När jag läser ditt brev tänker jag att det låter som att du har det jättetufft, och att du har haft det så ett bra tag. Att skära dig har blivit ett sätt att hantera det jobbiga… men det hjälper inte riktigt och nu känner du att du inte kan sluta. Du har gjort försök att prata med några nära och kära, men har inte riktigt fått den respons du önskar.

Nu låter det som att du känner dig lämnad ensam med hur du mår och med dina tankar. Självmord känns som ett sätt att slippa det jobbiga, och att skära dig blir också som ett sätt att distrahera dig från det som egentligen gör ont. Men jag gissar att du vet att vare sig självmordstankarna eller ditt skärande förbättrar eller förändrar egentligen någonting på lite längre sikt.

Så - som ett direkt svar på din sista fråga: JA, det är definitivt värt och VIKTIGT att söka hjälp! Gör det nu! Man ska inte behöva må som du gör!

Jag tänker att det finns en eller flera anledningar till att du vill skära dig, och till att du tänker på självmord. Och det är viktigt att göra de anledningarna tydliga och ta dem på allvar. Jag tycker att det är bra gjort av dig att skriva hit! Det är ett bra första steg till att faktiskt ta hur man mår på allvar och söka hjälp!

När man mår som du beskriver, så är det jätteviktigt att prata med någon om det. Det finns inget problem som är ”för litet” eller ”inte allvarligt nog”. Att man mår dåligt kan ju bero på så många olika saker och dessa kan vara svåra för en själv att förstå och överblicka. Vi är alla olika som individer och personer, vilket gör att samma grej kan påverka oss alla olika mycket och olika starkt.

Att tillsammans med någon sätta ord på det som gnager och skaver och gör ont kan göra att man får lite perspektiv på det som händer. Det svarta blir lite mindre svart. Man får chans att reflektera och får kanske upp ögonen för andra sätt att se på situationen. Det kan i sin tur göra att man får syn på ljuspunkter i mörkret som man inte såg innan.

I många fall kan det räcka med att prata med en förälder eller en annan närstående vuxen som man litar på. Du skriver att du försökte prata med din mamma (bra gjort!), men att det inte riktigt verkat landa hos henne. Kanske skulle du göra ett nytt försök? (eller visa henne ditt brev hit!)

Ibland kanske det behövs en extra gång för att få föräldrar att verkligen fatta att man menar allvar! Hursomhelst så finns en klar fördel med att föräldrarna vet om hur du har det, för de finns nära dig där i vardagen och kan se och stötta och hjälpa när det behövs.

Ibland kan det dock, av olika skäl, kännas svårt att prata med en förälder. Då kan t ex skolkuratorn eller någon på ungdomsmottagningen vara en bra person att börja med. Kanske ni tillsammans kan hitta sätt att berätta för dina föräldrar?

Skolkuratorn och ungdomsmottagningen kan också slussa dig vidare om det skulle behövas. Såklart är du också välkommen att höra av dig till din närmaste BUP-mottagning – antingen att du gör det själv, eller ber någon förälder ringa!
Fördelen med att prata med ett ”proffs” är att du då också kan få hjälp med att hitta verktyg för vad du kan göra själv. Dels på kort sikt (när det känns jobbigt i stunden), dels på lite längre sikt (vad kan du göra för att förändra din situation och hur du mår.

Men återigen: Det viktigaste i nuläget är inte var du söker hjälp, utan ATT du faktiskt söker hjälp.

Nu!

Lycka till!