Översköljs av vågor av självhat

Hej!

Det var länge sedan jag skickade in någonting, mest eftersom jag har mått mycket bättre på senaste tiden. T.ex. är det nu mer än 1 år sedan jag senast självskadade! Det känns så bra. Jag har tidigare också skrivit om att känna mig oälskad, och trott att jag aldrig kommer finna kärlek, men nu har jag haft min första kyss. Men med sådant kommer ju ofta kärlekstrubbel.

Jag är väldigt kär i en tjej (samma person som jag kysste) och det verkar som att hon gillar mig tillbaka! Men vi pratar aldrig om det och det känns lite som att kyssen aldrig hände, och som att jag tycker om henne mer än vad hon tycker om mig. Kanske beror det på att vi båda är tjejer (mer om det senare) men vi talar aldrig om det och det känns väldigt konstigt. Jag vill bara vara med henne men det är som att en osynlig kraft håller oss ifrån varandra. Jag börjar hela tiden tvivla. Hon har sagt att hon gillar mig men jag kan inte hjälpa att jag fortfarande har en så himla dålig självbild att jag tror att allt kanske bara är ett skämt. När ska jag förstå att jag faktiskt kan vara älskad? När ska jag förstå att jag inte behöver vara ensam? Ofta översköljs jag av vågor av självhat, tankar om att jag är jobbig, hemsk, stel och ful. Ibland känner jag lite för att försvinna. Jag vågar inte tänka på hur. Det är lätt att tänka att jag har kommit förbi den mörka perioden av mitt liv, att allt hemskt jag haft i min hjärna och i mitt skinn är över, men det är skrämmande att inse att tankarna fortfarande finns så nära till hands. Mitt liv är så mycket bättre nu men så fort jag blickar bakåt är det som att jag är tillbaka igen. Jag vill inte tillbaka, jag vill inte vara den person jag var när jag ägnade dagarna åt att ligga i min säng och gråta.

Ibland känner jag att jag är en kille. Eller, jag är en kille. Inuti. Men jag vågar inte berätta för någon, jag vågar inte ens klippa mitt hår kort. Det känns som att jag lever ett dubbelliv där jag måste låtsas vara en entusiastisk tonårstjej. Mina problem är att jag är ganska säker på att mina föräldrar inte skulle acceptera mig till 100%, att jag vill kunna ha biologiska barn i framtiden, att jag inte vill operera mig, och att jag är sångare och därför är rädd att ta hormoner som kan ändra min röst. Därför är jag fast. Jag är fast med mitt namn, mina pronomen och mitt utseende. Jag är bara så himla rädd. Jag skulle nog aldrig klara av att hantera de saker transpersoner utsetts för varje dag. I nuläget klarar jag inte ens av att säga att jag gillar tjejer.

Jag har ingen att prata med. Jag kan inte ens prata. Istället försöker jag glömma och ignorera alla mina problem tills de tar sig ut och infekterar mitt liv.

Jag vill bara inte dö ensam.

Jag är ledsen att mitt meddelande blev så långt, men jag hoppas att någon orkar läsa det! Förlåt för att det blev lite rörigt, men det är ganska sent. Tack så mycket för att den här sidan finns, ni är guld värda.

There's a starman waiting in the sky

BUP svarar:

Hej!
Tack för ditt innehållsrika och viktiga brev.

Jag tycker att du på ett bra sätt beskriver dina bekymmer. Det gör att det inte känns svårt att förstå dig och det du kämpar med. Det du skriver om finns det nog många som kan vittna om hur svårt det kan vara att stå upp för hur man känner sig och för hur man vill vara. Jag undrar om inte den tjejen som du är intresserad av skulle tycka om att du berättar vad du känner för henne och om en del av dina viktiga tankar.

De flesta brukar tycka om att få höra att någon tycker om dem. Att du sedan ibland känner att du är en kille kanske du kan vänta lite med tills ni känner varandra mer. Jag tycker att det låter viktigt för dig att träffa någon som är van att tala om frågor kring identitet, tillhörighet och vem man är och vem man känner att man är.

Du skriver att du inte har någon att prata med och att du försöker glömma och ignorera dina bekymmer. Min erfarenhet är att det brukar vara omöjligt att låta bli att känna det man känner eller tänka det man tänker. När man som du försöker ignorera det som är bekymmersamt brukar det kunna leda till att man får ångest och mår dåligt. Några som är vana vid dessa frågor och som skulle kunna vara till hjälp för dig är personalen på ungdomsmottagningen. Du skulle kunna försöka börja att ta en kontakt där. Sen om de och du tycker att du behöver gå vidare kan de hjälpa till att lotsa dig rätt.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta