Pågående kamp med mitt psyke




 Har känt stor press Ända sedan 6an då allt ansvar lades på mig. Genom högstadiet så gick jag igenom en svår period... dels hade jag svårigheter inom skolan jag kunde aldrig komma i tid (detta märkte jag redan i 3e klass när jag skulle träffa kompisar) mina upgifter kom sent eller aldrig in,aldrig sätta igång med upgifter eller nått, sköt upp att plugga  prov och uppgifter.. på prov hann jag aldrig färdig, hade ingen slags planering o struktur i min vardag (skola och hemma) alls och det bara påverkade mina betyg.. trots det gick jag ut med 300 i merit.. sedan hände en annan sak i det var att jag blev lämnad av mina bästa bästa vänner... lite pågrund av detta.. jag kom sent, ibland kom jag inte alls o sa att jag behövde göra läxor men det handlade om att jag aldrig kunde starta.. dom lämnade mig helt ensam o sedan den sommaren har jag haft en pågående kamp med mitt psyke.. min livsstil förändrades från att spela piano fotboll dansa o potiniellt utöva teater till att sitta hemma och isolera mig från alla.


Nu går jag gymnasiet och detta har satt ärr i mig. Och den delen inom skolan vet jag inte vad jag ska göra med. Jag har genom alla år varit väldigt ambitiös så jag har lyckats trots de stora svårigheterna och hög frånvaro. men det tär otroligt på mig. Inget känns kul o jag har ingen lust att gå ut längte. Jag orkae heller inte gå till skolan längre o träffa alla människor. Min självkänsla blir bara sämre ju mer jag är i skolan och alla människor besvärar mig.. har hög frånvaro (inte för jag skolkar men ja kommer sent varje dag) och riskerar få csn indraget..

Jag har pratat om mina svårigheter och en på umo trodde det kunde vara add så vi gjorde ett slags begåvningstest elle vad det nu var.. något blågult test som testar olika förmågor som litterlära, logiska, arbetsminne, snabbhet osv.. med skolpsykologen. Hon sa att arbetsminnet var för bra för att jag skulle kunna ha ADD. Och matteförmågor lpg högt över medel. Så nu är det tydligen inte add heller säger hon. Men jag känner fortfarande att det inte står rätt till. Jag hänger inte med på matten heller som tydligen skulle vara en sjäkvklarhet.. bara att läsa blir jobbigt för mig och det märks i varenda (språkliga) ämne när läsförståelsen ska bedömas. Jag brottas fortfarande med dessa problem o jag vet inte vart jag ska vända mig. Även bup nekade remiss som en kurrator på umo skickade  (vet dock inte vad hon skrev) för bup antog det inte som illa situation.. det känns som att mina svårigheter göms bakom mina höga betyg på ett sätt.

 Jag lyckades trots allt gå ut med beyyg högt över medel men Kan jag vara 100% säker på att det inte är add nu?.. och om jag kan vara säker, vad är då nästa steg?  Jag Kan tillägga att jag slutade nian i sommars och när jag började gymmasiet gick jag igenom den svåraste perioden på länge. Jag var bekväm i klassen i nian, älskade min klass och det kändes skönt o bekvämt. Men jag kastades in i en helt ny skola (jag studerar på teknikprogrammet) med folk som jag inte ens känner, alla tjejer var bästa vänner sedan innan. Hela höstterminen var sjukt påfrestande, jag grät varenda dag, kände mig ensam bytte klass, hittade bätte vänner men jag känner mig fortfarande ensam och är rädd att sitta ensam vid lunchen. Tror jag gick in i en depression oxå. Hade grova humörsvängningar oxå.. skolpsykologen hjälpte mig ur det. Men mina tidigare nämnda svårigheter inom tid o struktur o skolan osv... kvarstår. Hur får  jag hjälp? Jag mår inte bra alls, känner mig som ett frågetecken varje dag och tankarna bara kryllar min hjärna.. vart vänder jag mig, vem kan hjälpa mig förutom umo och skolpsykologen.. är det inte ADD? Kan jag SJÄLV kontakta  bup? Jag klarar inte av allt ansvar.


Mvh frustrerad  tjEj på 16 år

Laura

BUP svarar:

Hej och tack för din fråga!

Du beskriver att du haft bekymmer sen lång tid tillbaka. Nu när jag läser ditt brev så förstår jag att du på olika sätt försöker begripa dig på dig själv. Att du försöker förstå vad det är som bidragit till att du nu har det som du har det. Du skriver att du redan i årskurs tre märkte att du hade svårt att komma i tid till dina kompisar. Detta verkar sedan har fortsatt upp genom åren.

Det verkar svårt för dig att planera och sedan kunna genomför din planering utan att skjuta upp saker. Du skriver också att du nu känner att du inte klarar av allt ansvar. En tanke som dyker upp är ju om du tycker att du kanske har behövt ta ett för stort ansvar för tidigt i livet? Innan det ens var möjligt att ta ansvar. Hände något i ditt liv vid tiden då du var i början av din skoltid?  Något som kanske kan hjälpa dig att förstå dig själv. 

Du frågar om du själv kan kontakta BUP. Ja, det kan du men sen om det blir aktuellt med att utreda t.ex. ADD måste dina föräldrar kopplas in. Jag tycker dock att du skall pröva att prata med dina föräldrar dels för att de kanske kan vara till hjälp för dig och dels för att de kanske vill förstå dig och hjälpa dig. Där måste du testa hur det skulle kännas om om det skulle kunna funka för dig. Det kanske kan vara så att du inte måste ta så stort ansvar för allt själv. Kanske kan ni tillsammans gå till BUP och ställa alla frågor du har och kanske kan ni få svar som känns OK för dig.

Av ditt brev förstår jag att du också har kraft att ta tag i en del saker och du har haft nytta av samtal med skolpsykologen. Det kan ju vara sådant som talar för att du skall söka hjälp på t.ex. BUP och att du kan ha nytta av det. Jag vet inte var du bor men i Stockholm finns det något som heter 1:a linjens barnpsykiatri. Du kan pröva att kolla i vårdguiden för att se om det finns där du bor.


Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta