Deprimerad eller bara "ledsen tonåring"

Hej bup! Jag är en 17 årig tjej som under ca 1-2års tid fått varierade depressioner. Ibland kan det vara i flera veckor, ibland bara någon dag. En gemensam nämnare brukar vara att jag känner mig väldigt glad och har mycket energi men att denna energi snabbt svänger över i nedstämdhet, tårar och hopplöshet. Mitt självförtroende svänger också enormt snabbt. Idag mår jag bättre, men för knappt ett år sedan när jag mådde som värst hade jag ett ganska grovt självskadebeteende och hade också mycket självmordstankar. 

Jag har länge funderat på att prata med psykolog eller undersöka att jag eventuellt skulle ha någon psykisk sjukdom, men jag är rädd. Delvis för att jag misstänker att det kommer bli värre igen om jag drar upp problemet. Men jag är också rädd för att jag bara "ska vara en ledsen tonårig". Det hade på något sätt varit skönt att få en diagnos eller liknande  så jag har något att relatera till. Med andra ord, jag vill få hjälp, men jag vet inte hur jag ska gå till väga för att ta första steget och våga.

ps. Jag vill, i första steget inte blanda in mina föräldrar.

BUP svarar:

Hej!

Du formulerar mycket fint och tydligt de dilemman man kan uppleva inför att börja tala om det svåra i ens liv och titta på orsaker till problemen. Att börja reflektera över sig själv, över sina omständigheter, händelser i ens liv och sina relationer kräver faktiskt mod. Det är helt naturligt att du känner en viss rädsla och du har helt rätt i att det kan vara smärtsamt att "dra upp" en del saker som du på något sätt lyckades att hantera. Frågan är om det är värt det?

Vi har några utgångspunkter här. Först och främst är det otroligt stort av dig att du - om jag rätt förstår - har kommit över och slutat med ditt självskadebeteende och att du inte längre dras med självmordstankar, det vill säga i allmänt mår du bättre. Jag vet inte om du tidigare fått hjälp med det och i så fall av vem eller om du har gjort detta stora arbete helt på egen hand. Det är i alla fall och under all omständigheter ett tecken på din inre styrka, kapacitet och vilja att hitta andra lösningar än skada sig själv. Bra jobbat, med eller utan hjälp utifrån!

Du säger att din stämning kan variera från att känna dig energisk och glad till att vara nedstämd och djupt ledsen. Det är omöjligt för mig att säga något kategoriskt eller diagnostiskt om detta. Det jag ändå kan och vågar säga är att det i och för sig inget onormalt med att hamna ömsöm i det ena ömsom i andra sinnestillstånd. Vi är inga robotar, livet pulserar, ibland kan vi hantera utmaningar och motgångar lättare, ibland blir vi starkt påverkade och hamnar i svackor. Men att våga tala om dessa svängningar, att tala om vad som brukar kännas extra svårt, vilka eventuella tråkiga händelser eller erfarenheter kan spöka där kan vara smärtsamt men sällan skadligt. Snarare blir man bättre utrustad att nästa gång kunna möta dessa svackor med ännu större inre styrka. Var inte rädd! När man talar med en professionell person går man inte bara in på vad som var svårt och fel utan också vad som var hjälpsamt och vad som bidrog till att man - alltså du - har besegrat en hel del mycket svåra saker. Mobilisera igen det var som gav krafter, hopp och tröst.

Du önskar att du skulle kunna få en diagnos att kunna relatera till. Här finns det ett vanligt och utbrett missförstånd, tror jag, även hos sig. En diagnos är igen magisk lösning på någonting. Även om man har en diagnos (till exempel depression) måste man relatera till - inte till diagnosen utan till de problem som diagnosen bara är ett namn på. Man måste i alla fall reflektera och jobba med problemen som orsakar depressionen, nedstämdheten eller annat. Självskadebeteende är också en diagnos men man måste jobba med att kunna sluta med det och hitta andra strategier och lösningar för problemen som ligger bakom.

Det är inte något bagatell att vara en "ledsen tonåring". Det är att tonåringen brottas med en rad olika svårigheter som påverkar måendet och förmågan att fungera i skolan, i relationerna, på fritiden etc. Inget skamligt. Betyder enbart hjälpbehov.

Alltså, jag tycker att det är klokt och moget av dig att söka samtalskontakt för att förstå dig själv och dina känslomässiga reaktioner bättre. Det är också en fördel att göra det när du inte är inne i en svacka när de aktuella problemen kanske står i vägen för att ta ett större perspektiv på dig som en ungdom, individ, människa och uppnå en djupare självkännedom. Jag önskar att ungdomarna skulle kunna få en sådan möjlighet som en del i utvecklingsprocessen.

Mitt förslag är att du vänder dig till ungdomsmottagningen för samtal. De möter många ungdomar med liknande önskemål om samtal som du har. Du kan också kontakta den BUP-mottagning du geografiskt tillhör (adresserna finns på vår hemsida). I din ålder kan man ringa själv och säga att man vill komma själv utan föräldrar. Du kan beskriva ditt problem på samma sätt som du har skrivit i ditt mejl. På många vårdcentraler finns numera också mottagning för psykiska frågor. Du kan ringa och fråga där också.

Glöm inte att din önskan av förstå dig själv bättre och förebygga att du får återfall i självdestruktiva mönster är högst befogad. Oavsett diagnos eller ej. Var modig och ta detta steg!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta